Paulinas glädje och sorg ❣️

Alla lever för att dö, älskar för att bli glömd,  möts för att skiljas och äger för att förlora...
Det är den hemska sanningen.
Jag trodde alrig att jag skulle bli en negativ människa, men hmmm jag kanske inte är negativ utan
realistisk helt enkelt.
Snälla vakna upp livet är skit, och vi lever det bara för att vi måste.
De som tror på lycka är bara naiva.
Kommer seriöst aldrig att förstå varför dåliga saker alltid händer samma männikor om och om igen.
Även oftast de som inte förtjänar det alls & är goda.

Varför tycker Gud att jag förtjänar att förlora alla som någonsin betytt något för mej.
Alla bara dör runt omkring mej eller försvinner ur mitt liv.
Börjar tro att livet är som en bok och saker som händer, människor vi träffar är bara kapitel i denna
boken.
Det finns inget eller ingen som kommer vara i ditt liv livet ut.
För tyvärr så är alla ego, och de tänker bara på sig själva.

Visst vi har vissa lyckliga stunder i livet. Men vi uppskattar aldrig de för vi tror att vi har tid och att de kommer
att vara där föralltid. Där har vi fel.
De kommer att ta slut förr eller senare, bara att inse.
Vi måste bara lära oss att leva i dessa ljusa stunder innan de mörka kommer.

Vi måste även förstå att vi måste leva fullt ut och sluta tänka så jävla mkt.
Älskar vi då ska vi visa det, hatar vi då ska vi förlåta, känner vi ilska så ska vi släppa den och gå vidare.
Visst det kan vara svårt men vi måste bara inse att vi kan inte klara allt själva.
Vissa saker är bara som de är och vi måste acceptera de även om vi inte håller med kanske.
Det enda vi behöver är TID FÖR ATT INSE hur det verkligen ligger till.

Visst smärta är något man tillslut vänjer sej vid, och menar inte den fysiska smärtan utan den mentala.
Den du känner i bröstet.
Den som skär sönder din själ vid varje andetag, den som krossar ditt hjärta om och om igen vid varje
hjärtslag.  Där varje hjärtslag känns som knivar.
När man bara vill sluta andas för att slippa känna.
När huvudet exploderar nästan av alla tankar man har.
När man inte längre vet vem man är?
Vad man känner?
Vad man vill?
Det enda man känner inombords är tomhet.
Man är som ett vitt tomt papper där man inte vet vad som står, vad som kommer att skrivas.
Vill man ens veta?




Dagens citat:
"Jag sa aldrig att jag vill dö, jag vill bara inte leva längre"

//Pauwii