Paulinas glädje och sorg ❣️

Det var det tuffaste, det häftigaste och det chockerande jag gjort i hela mitt liv!

Det vi människor är nog mest rädda för är att tappa kontrollen och känna oss maktlösa över oss själva. Och det är exakt det som händer när man föder barn...

Första värkarna kom på torsdags morgonen kl 07, jag väcktes av de. Trodde det var magknip bara. 

Jag somnade om. 

Kl 11 hugger det till i magen igen. Jag antar återigen att det bara är magknip. 

Jag ringer till min barnmorska hon säger att jag ska lägga mig i ett varmt bad och om värkarna fortsätter då är det igång. 

Kl 13 börjar det kännas som mensvärk som håller i cirka 10 sekunder varje kvart. Då smsar jag Jorge som är på jobbet. Bebisen var påväg, trodde jag ja...

Har mensvärks liknande kramper hela dagen och hela natten. De är oregelbundna ibland är det 5 min mellan, ibland 15 min. 

Alla tjatar på mig att jag ska ringa förlossningen! Men inget händer så jag väntar för det fick jag höra av barnmorskan. 

På fredag morgon fortsätter det på samma sätt. Värkarna är inte så mkt starkare. Så jag ber Jorge att gå till jobbet. 

Vid kl 10 blir jag förbannad över att det inte är några framsteg och går ut. Går runt och runt och runt hela gården i rask takt. Folk frågar om jag behöver hjälp när jag står lutad mot en stolpe och försöker ta mig igenom värkarna. 

Plötsligt känner jag nått geggigt och blöt i trosan. Jag skyndar hem. 

Slemproppen har gått! En äcklig klump med snor och blod ush. 

Inget vatten dock hmm...

Kl slår 13 plötsligt blir värkarna starkare och mer regelbundna. Får plötsligt panik. Vet inte varför. Kanske mest frustrerad. Jag ringer Jorge och säger att han ska skynda sig hem. 

40 min senare är han hemma, då blir jag lugn och värkarna blev oregelbundna igen.

Då får jag höra: "du låter inte som att du är redo för att komma hit". 

Jag hade inte ätit något på hela dagen. Kände mig inte alls hungrig i stunden heller. Men jag tänkte efter och insåg att jag måste äta något för att få energi. 

Så jag äter havregröt och dricker blåbärssoppa. 

Kl blir 19 nu har jag värkar var 4je minut nu fick jag nog. Mitt vatten hade fortfarande inte gått.,

Jag ringer till förlossningen igen och låtsas mig igenom värkarna till en stor del. För eftersom jag inte "låter redo" så måste jag improvisera. 

Ville verkligen få allt undersökt. 

Det hade gått mer än 1,5 dygn liksom. 

Bilresan dit var jobbig. Varje lite sväng, varje litet hopp gjorde ont. 

Vi anländer kl 19.45 där vi får ett rum. 

Hon ber mig sätta mig ner och slappna av när jag har CT på min mage. Den kollar hur bebisen mår och hur mina värkar framgår. 

Allting verkar bra. Hon kollar min livmoder, jag är öppen 4 cm, jag får stanna på sjukhuset. 

Kl 21 frågar hon mig om jag vill ta ett varmt bad för att kanske öppna mig fortare. 

Jag har det jätte skönt i badet, känner mig avslappnad och värkarna gör mindre ont. Barnmorskan går in och kollar bebisens hjärtljud hela tiden. 

Kl 22.30 ber hon mig komma upp för att kolla om jag öppnat mig mer. Tyvärr, fortfarande 4 cm eventuellt 4,5 cm sa hon. 

Nu tar hon beslutet att ta hål på min vattenhinna. Det gör inte ont, känns bara som om någon hade slängt en hink med ljummen vätska på mig. Det är mycket vatten. 

Barnmorskan säger att hon lämnar rummet i en timme och kollar om detta framkallar framsteg. 

Värkarna ökar minimalt i styrka. Nu börjar jag känna värkar både från mage och rygg samtidigt. 

Ryggvärkarna är värre. 

Kl 00 kommer hon in och kollar mig igen. 5 cm säger hon. 

Då säger hon att hon måste prata med förlossningsläkaren. 

Läkaren beslutat att de ska ge mig stimulerande dropp. 

Fortfarande har jag inte tagit emot någon smärtlindring. Jag ville vänta så länge som möjligt. 

Boom. Nu kändes det som att jag hade ett brett band runt mig på nivån av magen som man spänner åt allt vad man orkade. Ryggvärken var så mycket värre. Kändes som skelettet gick itu. 

Jag bad Jorge trycka hårdare och hårdare, massera allt vad han orkade på  ryggen. Allt var bättre än smärtan. 

"Lustgas, jag vill ha lustgas" sa jag mellan värkarna. 

När jag kände denna hemska smärtan var det bara en sak jag tänkte på... Min pappa. 

Jag började med någon typ av meditation. När värken kom andades jag in lustgasen samtidigt som jag räknade neråt från 5,4,3,2,1. Jag visste att när jag kom till 3 var det som värst, men när jag tänkte 1 då var smärtan över. Detta hjälpte mig något OTROLIGT under värkarna. Jag skrek heller aldrig, pratade inte med någon. Jag stönade bara lite när jag var på 3. 

Barnmorskan skaka i mig ibland för att se om jag var medveten. Hon ställde massa dumma frågor för att kolla. Hon tyckte att jag var "för tyst för en förstföderska". 

Kl slår 03. Nu tycker barnmorskan att jag har värkar ofta så hon vill kolla hur mycket jag är öppen, 7 cm. 

Bebisen har en elektrod kopplad på huvudet som mäter dens hjärtslag. 

Hon säger att hon måste kalla in en kollega för att få en till bedömning. Bebisen hjärtslag är oregelbundna. Efter en stund stabiliseras hjärtslagen. Inget mer görs åt saken. 

Kl är 04.10. Jag börjar skrika åt barnmorskan från ingenstans att jag måste krysta nu. Hon ignorerar mig och säger att "jag kollade dig precis". 

Jag försöker igen. 

Tillslut tar jag tag i Jorge och säger till honom att förklara för henne att jag måste krysta. 

Hon kollar mig, "oj då, 10 cm, det gick fort". 

Jag har krystvärkar i 20 min. Då ber hon mig att gå och kissa för att enligt henne så har jag fylld urinblåsa och därför kan huvudet inte ta sig ut. 

Jag säger till henne att jag inte behöver kissa men hon i princip tvingar man. 

Så jag sitter på toan med krystvärkar och hon ber mig och fortsätta krysta. 

Hon ber mig och lägga mig ner, bebisens hjärtljud har sjunkit till 100 (ska vara över 140 slag/min). 

Hon bara tittar ner på mitt underliv och då börjar maskinen att pipa och visar 70 slag. "Bebisen har svårt och andas jag måste tillkalla läkaren". Hon springer till larmknappen och trycker. Inom 10 sekunder fylls rummet med 2 undersköterskor, en sköterska, 2 barnmorskor och en läkare. Alla börjar dra i mig. 

Efter 42 h av värkar var jag helt slut. Men jag är livrädd, de kommer göra kjesarsnitt på mig, tänker jag...

Jag kollar upp på skärmen och lyssnar på hjärtljuden hela tiden. De säger till mig och krysta om jag har värkar. Känner hur en något hugger mig, de tömmer urinblåsan som för den delen visade sig vara tom. 

"Nu måste vi montera på sugklocka på bebisen huvud för att hjälpa den ut så fort som möjligt du får inte krysta, bara när jag säger att det är okej".

Jag hör inte bebisens hjärtljud längre! Den andas inte, den är död. Jag vill krysta allt vad jag orkar och jag skriker det till läkaren. Hon förbjuder mig. 

Jag får lov och krysta på 1,2, 3. Samtidigt som hon drar. 

Hon drar. Det känns som att ha ett hett strykjärn pressat mot underlivet. Brännande, svidande känsla, jag spricker jag känner hur huden går sönder.  

"Ett drag till, krysta allt vad du orkar, den måste ut nu". 

Hon är ute.Hon är blå om händer och fötter. Hon gråter inte. 

Jag, jag är någon annanstans. 

Kl är 05.12.

De lägger henne på mitt bröst. De skakar om henne, nyper henne på låren och ger henne en adrenalin spruta. 

Apgar mått 7. 

Hon tittar upp på mig. Jag räknar hennes tår och fingrar. Hon är så liten, så trött. Hennes huvud är avlångt och har ett stort sår och bula efter sugklockan. 

Hon är här. Hon lever. Hon mår bra. 

Apgar mått 9.

Tack. 

//Paulina