Jag är bara en 17 årig tjej
Starka känslor av oro och rädsla. De flesta av oss har känt de någon gång i sitt liv. Känslan är knuten till något obehagligt som har hänt eller som skulle kunna hända.
Här var jag, såg min mama och började gråta. Visste att min pappa missade det och glädjen var omöjlig att njuta av.
Hjärtat slår fort, kallsvetten känns längst ryggen, droppar samlas på pannan, Musklerna spänns, klumpen i magen är tung och andetagen ytliga. Stressen är ute i blodet. Du kan känna hur det pumpar i takt med andetagen.
Minns än idag....
Återupplever det gång på gång. Ångesten, panikattacker.
Dagen då min pappa gick bort.
Dagen då min mamma fick sin första hjärtinfarkt.
Dagen då min mamma fick sin andra hjärtinfarkt.
Dagarna då Leticia skadar sig.
Dagarna då Jag känner mig ensam. I ett rum med andra känner jag mig ensam ibland.
Är jag för känslig?
Överdriver jag?
Tål jag inga svåra stunder?
Klarar jag inte av livet?
Är jag bara en 17 årig tjej? Som får höra Att "din pappa har cancer".
Tjejen som får sin "perfekta" värld att rasa samman. Oskyldig tonårig.
"Det finns ingenting mer vi kan gör, han är hjärndöd". 3 h senare är jag utan pappa...
Han missade min student, han missade mitt bröllop, han fick inte träffa Jorge, han missade Leticia. Han missade chansen att få se sin lilla flicka växa upp till en kvinna.
Så mycket ånger. Så många misstag. Kan man baka tillbaka tiden? Vissa känslor vill man glömma.
Min mamma säger alltid, "när du har en mardröm så titta ut genom fönstret så glömmer du". Tyvärr så finns det inte fönster nog här i världen.
Ibland tror jag att jag fastnat i tiden. Jag är nog fortfarande vissa dagar en 17 årig tjej som förlorat sin pappa till cancern.
FUCK you!
*ursäkta för de vulgära orden*
// Paulina Rauda Cruz fd. Uniszewska
Kommentarer
Trackback
