Paulinas glädje och sorg ❣️

Enda sen min pappa gick bort för 10 år sen. Då fick döden en betydelse. Började fundera på vad händer sen. 

Detta är tufft och erkänna. 

Och ens skriva om. Men jag inser att för att bli bättre och förstå så kan jag övervinna. På senaste tiden tänker jag väldigt mycket på döden. Jag tänker inte bara, jag är rädd. Jag är livrädd för att dö. 

Nästan så att jag vissa dagar får panik. Har svårt att andas, 

Alla runt omkring mig dör i cancer. 

Vad händer sedan? 

Ska jag verkligen vara utan Leticia? Jorge? Min familj? Alla jag känner? 

Är det verkligen slut! Får jag aldrig mer se de, uppleva de. Försvinner jag bara som om jag aldrig funnits. Var försvinner jag? Jag kan inte andas...

Kommer någon att minnas mig om jag dog. Har Jag gjort rätt för mig och lämnat spår efter mig. Hade jag blivit saknad? 

Jag kan inte andas...

Jag har känt, jag har Levt. Jag har älskat och förlorat. Har upplevt kärlek och sorg. Har vunnit lycka men också smärta. Jag väljer min väg, mina steg. Stegen jag tar lämnar spår. 

Jag lever. Jag har det bra. Jag är frisk. Har fantastiska människor i min tillvara. Måste bara lära mig att besegra mina demoner och Leva idag. Nu är mitt liv. Framtiden är oviss, kanske bättre så. Måste lära mig och andas igen. Andas lugnt. Njuta av andetagen som Jag tar.

Måste sluta inbilla mig saker och vet mig om små saker. 

Jag kan visst då andas...!