Min förlossningsberättelse
VARNING FÖR INNEHÅLLET!
Tisdagen den 2 Augusti 2016 kl: 15.07. I gravidvecka 41 (40 + 1).
Det är inte bara ett datum utan en otrolig viktig stund. Då blev jag tvåbarnsmamma till en fantastiskt fin flicka.
Hon vägde 3930 gram och var 50 cm lång. Min skatt. <3
Kvällen innan var bebisen extremt aktiv. Starka sparkar och buffar vilket var nytt för mig. Det var så pass intensivt att jag lyckades somna först strax efter middnatt.
Tyckte även att när jag gick på toa så var mina flytningar extra "slemmiga". Var det dags? Vågade ju nästan inte hoppas eftersom jag haft många förvärkar den senaste tiden.
Kl 05 på tisdag morgonen väcks jag av magknipsmärta i magen. Försöker gå på toa Och att somna om. Men smärtan återkommer. Jag börjar ta tid på de eftersom det är regelbundna, 7-8 min mellan värkarna. Men de är fortfarande så pass svaga att jag är osäker om det verkligen är dags. Det var med liknande smärta det började med mitt första barn.
Jag fortsätter och klocka smärtorna jag känner. Klockan 6.00 vaknar min dotter och jag kokar gröt till henne och fixar frukost åt henne. Försöker få allt "flytta på som vanligt". Vill inte att hon ska märka något. Jag vill heller inte slå larm om jag har fel så jag är tyst om det. Bestämmer mig att ta en dusch för att se om jag upplever någon skillnad.
Efter duschen är det 5-6 min mellan värkarna, regelbundna är de, nu är jag definitivt säker. Jag klär på mig. Kl 7 väcker jag min man och ber han ringa svärmor så att hon kan se efter min dotter. Vi bor i Göteborg, svärföräldrarna i Varberg som är ca 1 h bilväg ifrån. Jag skickar även sms till mina systrar. Min ena syster skulle vara med vid förlossningen var tanken. Hon bor i Malmö, en tågresa på 2,5 h.
Kl: 8.30, 4-5 min mellan värkarna, starkare, nu känns det som mensvärk. Var är de! Känner hur det smyger, paniken, hinner de hit i tid. Min första förlossning tog 48 h från första känningen, väldigt lång latensfas.
Men visst går detta fort jag känner skillnad. Jag smsar svärmor att Hon får skynda sig.
Hon kommer äntligen kl 9, känns tryggare att jag vet att någon tar hand om stora. Nu kan jag inte längre "dölja" att jag har ont så jag bestämmer mig för att ringa förlossningen. De säger att eftersom att jag är omföderska så ska jag åka in när jag känner att det är dags. - "Du kommer veta när det är dags och åka in, en plats väntar på dig på Mölndals sjukhus."
Hör min stora leka med sin farmor i vardagsrummet. Själv sitter jag på en pilatesboll i köket och andas genom värkarna. Försöker samtidigt få i mig någon smörgås och juice. Hur länge vågar jag vänta?! Klockar värkarna 3-4 min ibland 2 min mellan. Oj det är nog dags.
Jag ger stora en puss och kram och säger att lillasyster behöver hjälp att komma ut så mamma måste åka till sjukhuset. Hon accepterar de bra och fortsätter att leka.
Vägen till sjukhuset är läskig. Hatar alla svängar, hinder och ojämnheter det skakar om systemet och stärker smärtan. Min mans hand på mitt lår gör mig lugnare. Det är intensivt, 2-3 min mellan, slutar klocka de nu.
Vi anländer kl: 10.15. Vi får komma in på ett "inskrivningsrum". Hon tar mitt blodtryck och mina uppgifter. Hon lämnar rummet och återkommer fort och säger att vi får komma in till förlossningsrummet direkt. (Hon ser hur tajt mina värkar är).
Är så imponerad, det finns ett badkar, fint och fräscht. Mycket bättre än på östra sjukhuset där jag födde första.
Barnmorskan kommer in och sätter på ett CTG på mig för att se hur jag och barnet mår. Hon kollar även värkarnas intensitet.
Därefter ska hon kolla hur mycket jag har öppnat mig.
Kl är: 10.45, 4,5-5 cm, "bra jobbat hemma" säger hon.
Hon frågar om jag vill ta ett bad. Det vill jag. Det var så skönt med första minns jag.
I badet stannade jag tills krystvärkarna kom. Mitt vatten har fortfarande inte gått.
Jag ligger i badet och andas genom värkarna. Sprutar varmt vatten på nedre delen av magen och ryggslutet. Värkarna gör först ont fram sedan bak.
Barnmorskan kommer in mellan åt och kollar bebisens hjärtljud.
Radion är på, minns väldigt mycket "purple rain" och "you're simply the best". Jag uppskattade och höra de. Gud va skönt det var med varmt vatten!
Jag försöker dricka mycket mellan värkarna. Äter några torkade aprikoser och lite druvsocker.
Värkarna ökar i styrka. Det känns bäst när jag sitter på knä upprätt, men då är också värkarna kraftigare än när jag ligger ner. Gravitationen hjälper visst till en del. Nu börjar jag andas djupare och blåser ut andningen ner mot magen. Andning och varmt vatten!
Har fortfarande inte bett om någon smärtlindring. Vill föda så naturligt som möjligt. Men är öppen för lustgas.
Kl 13 är min syster fortfarande inte här, men hon är påväg. Kommer hon att hinna? Jag hoppas det.
Kl 13.20 kollar hon mig igen, 6 cm.
Den värsta smärtan är fortfarande framför mig. Det gör som mest ont mellan 7-9 cm och det vet jag och minns. Kort därefter dyker min syster upp.
Jag sitter på knä. Känner en lättnad över att min syster är där. Jag är så sjukt varm! Min man lägger kalla pappershanddukar på mitt ansikte och min syster heller varmt vatten på mitt ryggslut.
Nu är kl 13.45 och jag känner en förändring i värkarna. Endast i ryggen just nu och de är täta. Så pass täta att jag inte hinner prata med de så mycket. Fy fan va ont det gör nu.
Jag kan inte stå emot smärtan mer och ringer på "klockan". Jag ber om lustgas, får lite, 50/50 till och börja med. Jag tar första andetaget och känner hur yr jag blir. Man blir typ tung och matt i kroppen. Tanken är att man ska andas i masken när värken kommer. Men jag känner värkarna så tätt inpå nu att det känns son masken borde vara fastklistrad.
Plötsligt känner jag att jag måste resa på mig, gå upp från badet typ NU. Jag känner att det börjar närma sig. De hjälper mig att torka av mig och klä på mig. Det tar sin tid för varje värk innebär en paus.
Jag vill så gärna gå runt lite, hinner gå fram till sängen innan jag känner ett tryck neråt. Jag tittar upp mot klockan och tänker för mig själv "redan". Min första tog ju så lång tid. Kl är 14.45. Jag ryter till in i masken och min syster kommenterar att det är nog dags nu.
Jag Jag lägger mig ner för de vill kolla mig och sätta på ett ctg. 9 cm, 5 min senare 10 cm. Jag förstår dock inte Vad hon säger så jag frågar barnmorskan om det är långt kvar.
De lyckas inte få på ctg ordentligt. Få och bli omslängd och dragen i när man har krystvärkar. Låt mig va. Barnmorskan har svårt att lokalisera hjärtljuden. Känner av en viss oro från min systers sida men jag uppskattar att hon frågar åt mig. Det kan tydligen vara svårt när bebisen är så långt ner. Tillslut hör vi hjärtat slå.
Jag krystar. Min syster lägger kallt på mitt ansikte och ger mig vatten. Jag håller lustgasen i höger hand och håller min man i vänster. Jag trycker så hårt om hans hand när jag krystar att han måste ta av sig vigselringen.
Det känns så "skönt" att slippa ha värk i ryggen. Att äntligen få krysta och hjälpa till! Den urkraften, den makten att hjälpa till att föda ett liv.
Jag tar i allt jag kan. Andas in lustgasen, kollar på min man, kämpa tänker jag. Snart är hon här. Men jag känner mig stark, känner att styrkan finns där.
Får en kraftig värk. Fy va det bränner! Känns som en ring av eld. Känner hur huden spricker. Känns som att ha ett strykjärn in pressat där nere. Det är nu huvudet är är halvt ute. Det är nu man vill fortsätta krysta och få elden att sluta brännas. Men då blir man totalt förbjuden det! Barnmorskan skriker på mig att inte krysta och vänta in värken, min syster ber mig och andas. Jag andas korta små andningar. Dessa sekunder till nästa värk känns oändliga!
"Nästa gång får du ta i allt vad du kan så är huvudet ute, och när du känner att du inte orkar mer så krysta lite till."
Huvudet är ute.
Vid nästa värk brukar bebisen komma.
Jag är så omtumlad av att den brännande känslan är över att jag tappar fokus.
"Var redo att ta emot din bebis"
Mitt svar: va?
Typ chockad att det äntligen är över. I samma stund känner jag att hon är ute.
Hon är tydligt större än min första känner jag direkt. Ett litet skrik i några sekunder. Du är röd och pigg. Vilket gör mig glad.
Så fort hon ligger på mitt bröst börjar jag gråta och sucka. Hon är här. Mitt efterlängtade barn, mitt mirakel, jag klarade det. Vilken lycka jag kände, kommer aldrig glömma det jag kände just då. Tittar på min man och han har tårar i ögonen, han pussar oss båda på pannan. Klockan är 15.07.
Du är här!
Moderkakan vill inte komma ut.
Jag får inga eftervärkar, sprutan som jag fått i låret hjälper ej. Barnmorskan har dragit i navelsträngen flera gånger men nu vågar hon inte mer så att den inte lossnar.
Hon tar till sista metoden och ska försöka pressa ut den. Hon lägger all sin kraft på min mage och pressar ut den med våld. Oh herregud! Detta var hemskt. Traumatiskt, smärtsamt och kaotiskt. Fy va ont det gjorde. Men hon lyckas få ut den tillslut.
Hade blåmärken på magen i över en vecka,
Sedan gör hon samma sak igen för att få ut blodet.
Dags och sy, bedövningsspruta på ett ömmande ställe är väl inte trevligt precis. Att sys gör inte så ont men är mest obehagligt. Har sprukigt på ett helt annat sätt än med första. Lite taskigt sätt. Fast detta var inte så hemskt värst var att få ut moderkakan. Känner mig fortfarande traumatiserad efter det tyvärr. Allt annat gick så bra, men nått måste väl alltid gå "fel".
De ber mig resa på mig för att rengöra sängen, mig och att byta mina kläder. Jag håller henne i min famn. Reser på mig och känner hur blodet rinner på mina ben och ner på golvet. Halkar till på blodet. Ber min man att hålla i oss. Och så på med den sexiga blöjan och trosorna.
Hon ligger vid mitt bröst, tar det direkt och suger i 3 h. Så mysigt.
Totalt tog det 10 h från första känningen varav drygt 4 h på förlossningen. Första tog så mkt längre tid med en lite traumatiskt slut vilket gjorde denna förlossningen till en fantastisk upplevelse.
Det var värt det. Du är här! Blir tom tårögd när jag skriver detta. Vad en kvinnas kropp kan åstadkomma. Gud vilken ära det är att få uppleva detta. Vilken ära det är att få vara mamma. <3 tvåbarnsmamma ;)
//Paulina
