Paulinas glädje och sorg ❣️

VARNING FÖR INNEHÅLL!

När vi äntligen fått en plats på BB så går vi förbi en tavla full med nålar. Röda och blå. Barnmorskan ber mig att sätta dit en röd pinn under dagens datum. Kl är 18.15 och hittills är det 7 flickor i 3 pojkar som fötts.

På BB får vi rum nr 12. Jag är själv på rummet vilket glädjer mig. Har hört att omföderskor oftast får dela rum.

Jag tvättar babyns hår från allt blod och kladd och klär på henne lite kläder. Lindar in henne i en filt och henne till min man.

Jag måste bara få ta en DUSCH! Tyvärr är både dusch och toalett utanför själva rummet och man måste dela med andra vilket är dåligt.
Det är i alla fall den bästa duschen man upplevt på länge. Så underbart att få tvätta av kroppen av allt kladd och blod. Vågar inte riktigt tvätta mig "där nere" för visst minns jag hur ont det gjorde efter första förlossningen. Oh ja, den svidande känslan glömmer man visst inte så lätt. På med rena kläder och blöjan.

Vill så gärna att man min man ska stanna men samtidigt så vill jag att han ska åka hem till stora. Hon har varit utan oss länge! Hon har aldrig varit utan mig en längre period. Aldrig sovit utan mig. Tror nog att det är tuffare för mig än henne.

Min man åker vid 19.30. Nu plötsligt är jag själv. Jag är så sjukt hungrig också. Efter att ha varit här i några timmar har absolut ingen i personalen visat intresse för oss! Vilket jag tycker är dåligt. Tänk så ligger jag där i en pool av blod!
Jag bestämmer mig för att tillslut ringa på klockan.

Jag får in lite mat på rummet. Crepes med svampstuvning och smörgåsar. Dricker även en kopp The. Behöver all energi jag kan få.
Får även smärtstillande. De ber mig amma babyn så mycket som möjligt. Detta är hemskt. Amma amma amma när det inte kommer något. Babyn är i alla fall duktigt på att ta bröstet, tack och lov,

Babyn sover. Jag försöker också men går inte. För mycket adrenalin, för mycket känslor. Att inte ha någon och prata med! Jag meddelar alla att jag fött.

Jag behöver kissa men vågar inte. Med första hade man en duschslang så att man kunde skölja samtidigt. Men inte här. Jag hittar på metoden och tar en liten mugg och häller lite svalare vatten samtidigt. Man vill bara skrika. Ögonen blir tårfyllda. Men jag tänker, det blir bättre. Nu med tvåan vet man ungefär vad som väntas.

Babyn har svalt massa fostervatten så hon har svårt och andas. Det kommer upp en massa slem både från munnen och näsan. Vid ett tillfälle blir det riktigt läskigt. Jag tillkallar personal och de hjälper henne och få luft. De visar mig en metod där hon ska vara på sidan och lite upp och ner när hon har svårt och andas så att slemmet kommer upp. Sover knappt bara vakar.

På morgonen när det är frukost är det tufft. Jobbigt att gå ut med babyn och vaggan och samtidigt ta på sig mat och bära. Lika krångligt varje gång och skriker gör det inte lättare.

Gud va jag har längtat och saknat min stora. Nu ska hon äntligen komma och träffa mig!
Jag går ut och träffar henne själv först. Hon ser chockad och skärrad ut. Jag går ner på huk. Hon vill inte komma till mig. Jag vill inte tvinga fram nått så sitter på golvet och bara väntar tills hon är redo. Hon tittar på min mage och tillslut vågar komma fram. Hon trycker och känner på min mage. Jag pratar samtidigt och förklarar att bebisen inte längre är i magen. Då kramar hon mig och letar efter bebisen. Hon har fortfarande inte sagt ett ord. Jag känner hur mina ögon blur tårfyllda. Du får inte gråta tänker jag för mig själv!

Jag ber min man komma med lillan. Hon vågar inte komma fram till vaggan. Jag håller henne i handen och vi gör det tillsammans. Hon tittar fundersamt en lång stund. Sedan börjar hon trycka på min mage igen. Detta är väldigt mycket och ta in för en liten hjärna. Svårt att förstår. Hon är 4 år, så pass stor att hon vill förstå men till en stor del inte gör. Hon har fortfarande inte sagt något. Hon är aldrig så med mig. Det skär i mig. :(

Plötsligt kommer det.
- "Lillasyster".
Tystnad...
- "Mamma är det min lillasyster?"

Får besök av svärföräldrarna och min svägerska som också nyligen fött sitt andra barn.
Passar på och gå och äter lunch meddans de är med babyn. Efter någon timme åker alla hem. Jag är ensam igen. Vet även att den jobbiga natten, natt nummer 2 då bebisen börjar känna hunger är framför mig. Stackars bebisar. Så hungriga, ammar hela tiden men det kommer inget! INGET!

Fy vilken natt. Hon amma och grät. Hon amma och jag grät. Hela natten. Ingen sömn.
Jag har aldrig vågat amma liggandes. Litar inte på min trötthet. Sitter i en fåtölj vid fönstret med benen uppe på en annan stol. Två kuddar under henne så i fall jag somnar så tappar jag inte henne.
Jag räknar bilarna på parkeringen, sorterar de i färg och storlek. Försöker verkligen att hålla mig vaken. Somnar tyvärr till vid några tillfällen. Makten av trötthet är statare än allt annat.
Tillslut längtar man till att natten ska vara slut. Men att titta på klockan hela tiden får inte tiden att gå fortare.

Klockan 10 får vi träffa läkaren. Allt är bra förutom att hon en lite gul. "Hon är hungrig" säger läkaren. ÄR DET SANT tänker jag.
Fortsätt att amma hela tiden tillägger hon.

Kl 15 tar de ett blodprov. Hon tar det galant. Märker inte ens att hon blir stucken. Det glädjer mig. Vi får äntligen åka hem. Stora och min man väntar på oss. Det är dags. En del av mig vill stanna kvar en del vill åka hem. Är jag verkligen redo och vara tvåbarnsmor?!

//Paulina