Nu har min man börjat jobba igen och jag får delvis hämta och lämna stora på förskolan.

I tisdags fick jag lämna första gången. Hon ska vara där kl 9 men endå känner jag mig stressad fast att vi vaknar kl 6-6,30 varje dag. Hur mkt tid som helst kan man tro. Men allt måste gå ihop och vara anpassat. Mitt kontrollbehov gör det inte lättare precis.

Det gick bra, lillan fick sitta i bärselen. Hon sover där i och är nöjd. Tyckte dock det var läskigt att träffa alla på min dotters förskola. Alla ska hälsa, titta och gratulera. Min dotters avdelning är en trappa upp och det känns också lite otryggt. Därför känns bärselen bra!

Igår vågade jag mig på att åka spårvagn en hållplats och gå till en affär längre bort. Men Gud va stressande! Handla fort, FORT. Hinner knappt tänka vad jag skulle handla. Hon gråter och gnäller från och till, oftast när vagnen står still. Krismomentet är när jag står i kassan. Då älskar hon att börja skrika. Då blir jag ännu mera stressad. Och dessa blickar, folks blickar. Ja gott folk vi behöver också äta! Jag är inte en dålig mor för det! Det är iaf en väldigt bestämd liten dam som ligger i vagnen ska ni veta haha.
Är utflykten till Lidl min enda höjdpunkt?
Svetten rinner på mig och pulsen är hög, esh föredrar nog att stanna hemma.

Igår var jag helt själv med båda tjejerna på eftermiddagen och kvällen. Det gick jätte bra vi hade det jätte mysigt. :) hade en rolig stund med stora. Lillan låg i sin säng och jag och stora busade på vår säng. Har inte hört henne skratta så mkt på länge! Vi har inte busat så på jätte länge! I princip inte hela graviditeten. Allt har handlat om "lillasyster i magen" och nu var det hennes lilla höjdpunkt. De är ju inte så krävande barnen, de vill bara vara...

//Paulina

Byta blöja, ingen sömn, men att skaffa barn det var min dröm.

Jag är överlycklig av att vara mamma, missuppfatta inte mig. Men samtidigt kan man inte blunda för vad det verkligen innebär. Ser bara i media bilder "på det perfekta mamman livet".

Ett barn var tufft. Speciellt i början, som med alla nyfödda. Men två barn, det är något helt annat. Speciellt när de är i olika åldrar. Jag har en 4 åring och en nyfödd bebis.

Vi försöker alla hitta nya rutiner och vänja oss. Jag måste bara vänja mig hur jag ska ta mig igenom dagarna. Måste se till att båda flickornas behov är hyfsat bra stimulerade.

Lillan kräver min fulla tid. Amma amma amma, bära bära bära. Amma mamma. Bara mamma.
Stora vill kramas, leka, busa gå ut, hitta på saker. Bara mamma.
Mamma är ju mamma och kommer alltid att vara. Man skapar band till de.

Stora har automatiskt blivit lite åsidosatt av mig. Har verkligen försökt och "dela på mig" men det är svårt. Babyn gråter, vattnet till makaronerna kokar snart över, stora behöver hjälp på toaletten, jag själv har inte hunnit besöka toan idag fast att kl snart är lunch.

Babyn är enkel i sig så länge man kan fokusera bara på den. Byta blöja, amma, trösta, sova, vårda.

Stora behöver hjälp med en del saker. Leka, springa, busa och underhålla. Fixa mat, borsta håret. Gosa, gosa med sin mamma.

Sedan har vi att ta hand om hemmet. Alla vardagssysslor från att handla till laga mat och tvätta.
Och utflykten till Ica nära är mer påfrestande än ett pass på gymmet.
Att tillägga alla läkarbesök, Bvc kontroller och andra möten.

Sist men inte minst... Jag.
Hade varit härligt och kunna få sitta på toaletten i mer än 2 min utan att bli störd. Inte lätt heller när babyn skriker, stora knackar på dörren och jag själv har ont. Hur ska man kunna koncentrera sig och slappna av? I bakhuvudet har jag bara bvcbesöket som vi snart kommer försent till.
Duscha? Raka benen? Tvätts håret? Såna lyxigheter kan man nästan bara drömma om!

Sova, det är så skönt och sova. Men det verkar jag inte få göra på ett tag framöver. En nyförlöst kvinna borde få vila i några veckor men tyvärr. Att vara mamma är ett 24 h jobb. Tur att man får betalt i kärlek och leenden annars hade nog de flesta "sagt upp sig".

Förvånansvärt nog så klarar vi kvinnor mer än vi själva tror och förstår. Heja heja alla mammor! Ni är bäst oavsätt!


* framöver tänker jag blogga om min vardag som mamma. Blir mkt barn och livet med barn. Hoppas att intresset hos er stannar. *

//pau

VARNING FÖR INNEHÅLL!

När vi äntligen fått en plats på BB så går vi förbi en tavla full med nålar. Röda och blå. Barnmorskan ber mig att sätta dit en röd pinn under dagens datum. Kl är 18.15 och hittills är det 7 flickor i 3 pojkar som fötts.

På BB får vi rum nr 12. Jag är själv på rummet vilket glädjer mig. Har hört att omföderskor oftast får dela rum.

Jag tvättar babyns hår från allt blod och kladd och klär på henne lite kläder. Lindar in henne i en filt och henne till min man.

Jag måste bara få ta en DUSCH! Tyvärr är både dusch och toalett utanför själva rummet och man måste dela med andra vilket är dåligt.
Det är i alla fall den bästa duschen man upplevt på länge. Så underbart att få tvätta av kroppen av allt kladd och blod. Vågar inte riktigt tvätta mig "där nere" för visst minns jag hur ont det gjorde efter första förlossningen. Oh ja, den svidande känslan glömmer man visst inte så lätt. På med rena kläder och blöjan.

Vill så gärna att man min man ska stanna men samtidigt så vill jag att han ska åka hem till stora. Hon har varit utan oss länge! Hon har aldrig varit utan mig en längre period. Aldrig sovit utan mig. Tror nog att det är tuffare för mig än henne.

Min man åker vid 19.30. Nu plötsligt är jag själv. Jag är så sjukt hungrig också. Efter att ha varit här i några timmar har absolut ingen i personalen visat intresse för oss! Vilket jag tycker är dåligt. Tänk så ligger jag där i en pool av blod!
Jag bestämmer mig för att tillslut ringa på klockan.

Jag får in lite mat på rummet. Crepes med svampstuvning och smörgåsar. Dricker även en kopp The. Behöver all energi jag kan få.
Får även smärtstillande. De ber mig amma babyn så mycket som möjligt. Detta är hemskt. Amma amma amma när det inte kommer något. Babyn är i alla fall duktigt på att ta bröstet, tack och lov,

Babyn sover. Jag försöker också men går inte. För mycket adrenalin, för mycket känslor. Att inte ha någon och prata med! Jag meddelar alla att jag fött.

Jag behöver kissa men vågar inte. Med första hade man en duschslang så att man kunde skölja samtidigt. Men inte här. Jag hittar på metoden och tar en liten mugg och häller lite svalare vatten samtidigt. Man vill bara skrika. Ögonen blir tårfyllda. Men jag tänker, det blir bättre. Nu med tvåan vet man ungefär vad som väntas.

Babyn har svalt massa fostervatten så hon har svårt och andas. Det kommer upp en massa slem både från munnen och näsan. Vid ett tillfälle blir det riktigt läskigt. Jag tillkallar personal och de hjälper henne och få luft. De visar mig en metod där hon ska vara på sidan och lite upp och ner när hon har svårt och andas så att slemmet kommer upp. Sover knappt bara vakar.

På morgonen när det är frukost är det tufft. Jobbigt att gå ut med babyn och vaggan och samtidigt ta på sig mat och bära. Lika krångligt varje gång och skriker gör det inte lättare.

Gud va jag har längtat och saknat min stora. Nu ska hon äntligen komma och träffa mig!
Jag går ut och träffar henne själv först. Hon ser chockad och skärrad ut. Jag går ner på huk. Hon vill inte komma till mig. Jag vill inte tvinga fram nått så sitter på golvet och bara väntar tills hon är redo. Hon tittar på min mage och tillslut vågar komma fram. Hon trycker och känner på min mage. Jag pratar samtidigt och förklarar att bebisen inte längre är i magen. Då kramar hon mig och letar efter bebisen. Hon har fortfarande inte sagt ett ord. Jag känner hur mina ögon blur tårfyllda. Du får inte gråta tänker jag för mig själv!

Jag ber min man komma med lillan. Hon vågar inte komma fram till vaggan. Jag håller henne i handen och vi gör det tillsammans. Hon tittar fundersamt en lång stund. Sedan börjar hon trycka på min mage igen. Detta är väldigt mycket och ta in för en liten hjärna. Svårt att förstår. Hon är 4 år, så pass stor att hon vill förstå men till en stor del inte gör. Hon har fortfarande inte sagt något. Hon är aldrig så med mig. Det skär i mig. :(

Plötsligt kommer det.
- "Lillasyster".
Tystnad...
- "Mamma är det min lillasyster?"

Får besök av svärföräldrarna och min svägerska som också nyligen fött sitt andra barn.
Passar på och gå och äter lunch meddans de är med babyn. Efter någon timme åker alla hem. Jag är ensam igen. Vet även att den jobbiga natten, natt nummer 2 då bebisen börjar känna hunger är framför mig. Stackars bebisar. Så hungriga, ammar hela tiden men det kommer inget! INGET!

Fy vilken natt. Hon amma och grät. Hon amma och jag grät. Hela natten. Ingen sömn.
Jag har aldrig vågat amma liggandes. Litar inte på min trötthet. Sitter i en fåtölj vid fönstret med benen uppe på en annan stol. Två kuddar under henne så i fall jag somnar så tappar jag inte henne.
Jag räknar bilarna på parkeringen, sorterar de i färg och storlek. Försöker verkligen att hålla mig vaken. Somnar tyvärr till vid några tillfällen. Makten av trötthet är statare än allt annat.
Tillslut längtar man till att natten ska vara slut. Men att titta på klockan hela tiden får inte tiden att gå fortare.

Klockan 10 får vi träffa läkaren. Allt är bra förutom att hon en lite gul. "Hon är hungrig" säger läkaren. ÄR DET SANT tänker jag.
Fortsätt att amma hela tiden tillägger hon.

Kl 15 tar de ett blodprov. Hon tar det galant. Märker inte ens att hon blir stucken. Det glädjer mig. Vi får äntligen åka hem. Stora och min man väntar på oss. Det är dags. En del av mig vill stanna kvar en del vill åka hem. Är jag verkligen redo och vara tvåbarnsmor?!

//Paulina

VARNING FÖR INNEHÅLLET!


Tisdagen den 2 Augusti 2016 kl: 15.07. I gravidvecka 41 (40 + 1).
Det är inte bara ett datum utan en otrolig viktig stund. Då blev jag tvåbarnsmamma till en fantastiskt fin flicka.
Hon vägde 3930 gram och var 50 cm lång. Min skatt. <3

Kvällen innan var bebisen extremt aktiv. Starka sparkar och buffar vilket var nytt för mig. Det var så pass intensivt att jag lyckades somna först strax efter middnatt.
Tyckte även att när jag gick på toa så var mina flytningar extra "slemmiga". Var det dags? Vågade ju nästan inte hoppas eftersom jag haft många förvärkar den senaste tiden.

Kl 05 på tisdag morgonen väcks jag av magknipsmärta i magen. Försöker gå på toa Och att somna om. Men smärtan återkommer. Jag börjar ta tid på de eftersom det är regelbundna, 7-8 min mellan värkarna. Men de är fortfarande så pass svaga att jag är osäker om det verkligen är dags. Det var med liknande smärta det började med mitt första barn.

Jag fortsätter och klocka smärtorna jag känner. Klockan 6.00 vaknar min dotter och jag kokar gröt till henne och fixar frukost åt henne. Försöker få allt "flytta på som vanligt". Vill inte att hon ska märka något. Jag vill heller inte slå larm om jag har fel så jag är tyst om det. Bestämmer mig att ta en dusch för att se om jag upplever någon skillnad.
Efter duschen är det 5-6 min mellan värkarna, regelbundna är de, nu är jag definitivt säker. Jag klär på mig. Kl 7 väcker jag min man och ber han ringa svärmor så att hon kan se efter min dotter. Vi bor i Göteborg, svärföräldrarna i Varberg som är ca 1 h bilväg ifrån. Jag skickar även sms till mina systrar. Min ena syster skulle vara med vid förlossningen var tanken. Hon bor i Malmö, en tågresa på 2,5 h.

Kl: 8.30, 4-5 min mellan värkarna, starkare, nu känns det som mensvärk. Var är de! Känner hur det smyger, paniken, hinner de hit i tid. Min första förlossning tog 48 h från första känningen, väldigt lång latensfas.
Men visst går detta fort jag känner skillnad. Jag smsar svärmor att Hon får skynda sig.

Hon kommer äntligen kl 9, känns tryggare att jag vet att någon tar hand om stora. Nu kan jag inte längre "dölja" att jag har ont så jag bestämmer mig för att ringa förlossningen. De säger att eftersom att jag är omföderska så ska jag åka in när jag känner att det är dags. - "Du kommer veta när det är dags och åka in, en plats väntar på dig på Mölndals sjukhus."

Hör min stora leka med sin farmor i vardagsrummet. Själv sitter jag på en pilatesboll i köket och andas genom värkarna. Försöker samtidigt få i mig någon smörgås och juice. Hur länge vågar jag vänta?! Klockar värkarna 3-4 min ibland 2 min mellan. Oj det är nog dags.
Jag ger stora en puss och kram och säger att lillasyster behöver hjälp att komma ut så mamma måste åka till sjukhuset. Hon accepterar de bra och fortsätter att leka.

Vägen till sjukhuset är läskig. Hatar alla svängar, hinder och ojämnheter det skakar om systemet och stärker smärtan. Min mans hand på mitt lår gör mig lugnare. Det är intensivt, 2-3 min mellan, slutar klocka de nu.

Vi anländer kl: 10.15. Vi får komma in på ett "inskrivningsrum". Hon tar mitt blodtryck och mina uppgifter. Hon lämnar rummet och återkommer fort och säger att vi får komma in till förlossningsrummet direkt. (Hon ser hur tajt mina värkar är).

Är så imponerad, det finns ett badkar, fint och fräscht. Mycket bättre än på östra sjukhuset där jag födde första.

Barnmorskan kommer in och sätter på ett CTG på mig för att se hur jag och barnet mår. Hon kollar även värkarnas intensitet.

Därefter ska hon kolla hur mycket jag har öppnat mig.
Kl är: 10.45, 4,5-5 cm, "bra jobbat hemma" säger hon.

Hon frågar om jag vill ta ett bad. Det vill jag. Det var så skönt med första minns jag.
I badet stannade jag tills krystvärkarna kom. Mitt vatten har fortfarande inte gått.
Jag ligger i badet och andas genom värkarna. Sprutar varmt vatten på nedre delen av magen och ryggslutet. Värkarna gör först ont fram sedan bak.
Barnmorskan kommer in mellan åt och kollar bebisens hjärtljud.

Radion är på, minns väldigt mycket "purple rain" och "you're simply the best". Jag uppskattade och höra de. Gud va skönt det var med varmt vatten!

Jag försöker dricka mycket mellan värkarna. Äter några torkade aprikoser och lite druvsocker.

Värkarna ökar i styrka. Det känns bäst när jag sitter på knä upprätt, men då är också värkarna kraftigare än när jag ligger ner. Gravitationen hjälper visst till en del. Nu börjar jag andas djupare och blåser ut andningen ner mot magen. Andning och varmt vatten!
Har fortfarande inte bett om någon smärtlindring. Vill föda så naturligt som möjligt. Men är öppen för lustgas.

Kl 13 är min syster fortfarande inte här, men hon är påväg. Kommer hon att hinna? Jag hoppas det.

Kl 13.20 kollar hon mig igen, 6 cm.
Den värsta smärtan är fortfarande framför mig. Det gör som mest ont mellan 7-9 cm och det vet jag och minns. Kort därefter dyker min syster upp.

Jag sitter på knä. Känner en lättnad över att min syster är där. Jag är så sjukt varm! Min man lägger kalla pappershanddukar på mitt ansikte och min syster heller varmt vatten på mitt ryggslut.

Nu är kl 13.45 och jag känner en förändring i värkarna. Endast i ryggen just nu och de är täta. Så pass täta att jag inte hinner prata med de så mycket. Fy fan va ont det gör nu.

Jag kan inte stå emot smärtan mer och ringer på "klockan". Jag ber om lustgas, får lite, 50/50 till och börja med. Jag tar första andetaget och känner hur yr jag blir. Man blir typ tung och matt i kroppen. Tanken är att man ska andas i masken när värken kommer. Men jag känner värkarna så tätt inpå nu att det känns son masken borde vara fastklistrad.

Plötsligt känner jag att jag måste resa på mig, gå upp från badet typ NU. Jag känner att det börjar närma sig. De hjälper mig att torka av mig och klä på mig. Det tar sin tid för varje värk innebär en paus.

Jag vill så gärna gå runt lite, hinner gå fram till sängen innan jag känner ett tryck neråt. Jag tittar upp mot klockan och tänker för mig själv "redan". Min första tog ju så lång tid. Kl är 14.45. Jag ryter till in i masken och min syster kommenterar att det är nog dags nu.

Jag Jag lägger mig ner för de vill kolla mig och sätta på ett ctg. 9 cm, 5 min senare 10 cm. Jag förstår dock inte Vad hon säger så jag frågar barnmorskan om det är långt kvar.
De lyckas inte få på ctg ordentligt. Få och bli omslängd och dragen i när man har krystvärkar. Låt mig va. Barnmorskan har svårt att lokalisera hjärtljuden. Känner av en viss oro från min systers sida men jag uppskattar att hon frågar åt mig. Det kan tydligen vara svårt när bebisen är så långt ner. Tillslut hör vi hjärtat slå.

Jag krystar. Min syster lägger kallt på mitt ansikte och ger mig vatten. Jag håller lustgasen i höger hand och håller min man i vänster. Jag trycker så hårt om hans hand när jag krystar att han måste ta av sig vigselringen.

Det känns så "skönt" att slippa ha värk i ryggen. Att äntligen få krysta och hjälpa till! Den urkraften, den makten att hjälpa till att föda ett liv.
Jag tar i allt jag kan. Andas in lustgasen, kollar på min man, kämpa tänker jag. Snart är hon här. Men jag känner mig stark, känner att styrkan finns där.

Får en kraftig värk. Fy va det bränner! Känns som en ring av eld. Känner hur huden spricker. Känns som att ha ett strykjärn in pressat där nere. Det är nu huvudet är är halvt ute. Det är nu man vill fortsätta krysta och få elden att sluta brännas. Men då blir man totalt förbjuden det! Barnmorskan skriker på mig att inte krysta och vänta in värken, min syster ber mig och andas. Jag andas korta små andningar. Dessa sekunder till nästa värk känns oändliga!

"Nästa gång får du ta i allt vad du kan så är huvudet ute, och när du känner att du inte orkar mer så krysta lite till."
Huvudet är ute.
Vid nästa värk brukar bebisen komma.
Jag är så omtumlad av att den brännande känslan är över att jag tappar fokus.
"Var redo att ta emot din bebis"
Mitt svar: va?
Typ chockad att det äntligen är över. I samma stund känner jag att hon är ute.
Hon är tydligt större än min första känner jag direkt. Ett litet skrik i några sekunder. Du är röd och pigg. Vilket gör mig glad.

Så fort hon ligger på mitt bröst börjar jag gråta och sucka. Hon är här. Mitt efterlängtade barn, mitt mirakel, jag klarade det. Vilken lycka jag kände, kommer aldrig glömma det jag kände just då. Tittar på min man och han har tårar i ögonen, han pussar oss båda på pannan. Klockan är 15.07.
Du är här!

Moderkakan vill inte komma ut.
Jag får inga eftervärkar, sprutan som jag fått i låret hjälper ej. Barnmorskan har dragit i navelsträngen flera gånger men nu vågar hon inte mer så att den inte lossnar.
Hon tar till sista metoden och ska försöka pressa ut den. Hon lägger all sin kraft på min mage och pressar ut den med våld. Oh herregud! Detta var hemskt. Traumatiskt, smärtsamt och kaotiskt. Fy va ont det gjorde. Men hon lyckas få ut den tillslut.
Hade blåmärken på magen i över en vecka,
Sedan gör hon samma sak igen för att få ut blodet.

Dags och sy, bedövningsspruta på ett ömmande ställe är väl inte trevligt precis. Att sys gör inte så ont men är mest obehagligt. Har sprukigt på ett helt annat sätt än med första. Lite taskigt sätt. Fast detta var inte så hemskt värst var att få ut moderkakan. Känner mig fortfarande traumatiserad efter det tyvärr. Allt annat gick så bra, men nått måste väl alltid gå "fel".

De ber mig resa på mig för att rengöra sängen, mig och att byta mina kläder. Jag håller henne i min famn. Reser på mig och känner hur blodet rinner på mina ben och ner på golvet. Halkar till på blodet. Ber min man att hålla i oss. Och så på med den sexiga blöjan och trosorna.

Hon ligger vid mitt bröst, tar det direkt och suger i 3 h. Så mysigt.

Totalt tog det 10 h från första känningen varav drygt 4 h på förlossningen. Första tog så mkt längre tid med en lite traumatiskt slut vilket gjorde denna förlossningen till en fantastisk upplevelse.

Det var värt det. Du är här! Blir tom tårögd när jag skriver detta. Vad en kvinnas kropp kan åstadkomma. Gud vilken ära det är att få uppleva detta. Vilken ära det är att få vara mamma. <3 tvåbarnsmamma ;)

//Paulina

Blir lite galen. Är så trött på att bli kritiserad pga min vikt. Den nedvärderande tonen i rösten, den ekar i mina öron.

Tro det eller ej men tom nu när jag är gravid. Alla andra säger: "va fin du är, du har inte gått upp så mycket, bra jobbat att du bara gått upp 14 kg".

Men oh nej min barnmorska har andra åsikter om detta. Första vikten hon tog var det redan kommentarer om hur "överviktig" jag är och att jag Max får gå upp 5-7 kg. Att jag var mitt uppe i min viktnedgång när jag blev gravid och lyckades gå ner 22 kg och - 24 cm i midjan på 6 månader var totalt oviktigt! Jag var så stolt. Jag är stolt. :)
Jag hade äntligen blivit gravid efter 14 månaders försök. Jag var överlycklig.

Vid varje besök var vikten samtalsämnet. Visst har jag slarvat en del och fallit för cravings men hjälp mig, jag är mänsklig. Har haft en toppen graviditet! Har mått toppen. Inga direkta besvärliga symptomer. Mina värden har varit jätte bra under hela graviditeten.

Idag slog endå priset. Nästan så att jag kände mig lite kränkt. Hon tar fram min journal från när jag var gravid med första. "Ser du hur duktig du var, hur du höll din vikt, hur bra mått du hade". Btw, gick upp 12 kg med Leticia. Hon visar mig magensmått. Magen växte inget senaste månaden och kurvan var under medel, jag påpekade detta men "allt var normalt". Leticia föddes och vägde 2,8 kg. Tror inte att hon fick tillräckligt med näring sista tiden.

Hon tog mitt blodsocker idag, 4,0 var det. "Lite lågt, du borde äta något sa hon". Jag svarade: "Du säger ju att jag gått upp alldeles för mycket". Hon blev tyst.

Att varje graviditet, varje kvinna, varje förlossning är olika. Det är bara en lögn tydligen. All följer vi inte kurvor, mått och normer. Men vi gör så gott vi kan med de förutsättningar som vi har.

Jag är RIKTIGT nöjd med denna graviditet. Beräknad förlossning 31 Juli. 19 dagar kvar.

Jag tänker gå ner allt och lite till. Jag påbörjade en resa och jag tänker slutföra mina mål. Så låt mig va, dra!!!

//Paulinka