Paulinas glädje och sorg ❣️

Jag jobbar även med barn i åldrarna 3-6 år. Jobbar med barn som har särskilda behov. En härlig blandning av trots, värderingar och förutfattade meningar. Både från mig själv och andra. 

Att jobba med barn är svårt vissa dagar. Men när man får se ett framsteg i deras utveckling eller när de hälsar på dig med en kram då blir det ett fantastiskt givande jobb. Att kunna lära ut sin kunskap, se de le, göra de glada det är grejen. 

Barnen är vår framtid och det är vårt ansvar som vuxen att följa deras väg. 

Vi kan nog inte forma varje barn till en individ där acceptans, förståelse och självkänsla kommer att dominera. Men vi kan hjälpa de. Så länge man gör sitt bästa så har man lyckats, Även om det bara är lite gran. 

En sak som för vissa är enkel och självklar, som att kunna äta med en gaffel. Men för andra så är det en bedrift som de kämpat med länge. Jag får dela dessa stunder, dessa små framsteg som man kämpat med i flera månader. Man ska aldrig ge upp! 

Det som jag tycker är speciellt är att hur man kan närma sig någon annans barn. Jag skyddar de som mina egna. Och de är "mina barn". Vi träffas ju trots allt minst 8 h/dag 5 dagar i veckan. :)

Är ju oftast mer med de än med min dotter. 

Att jobba på ett kontor eller bygga broar hjälper någon och behövs det med. Men ett skrivbord kommer aldrig krama dig och en borr kommer aldrig att beröra ditt hjärta. 

Ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende. Ett barn som möts med tolerans lär sig tålamod. När de får beröm så lär de sig att uppskatta.

Ge de allt, för de ger oss mer än va vi förstår.

Min 3 åring kommer in varje morgon till mig och gosar. Hon vill leka med mig hela tiden. Hon tröstar mig. Säger att jag är bäst och att hon älskar mig. 

Det kommer komma en dag då hon kommer sluta... Är det mitt fel då? Får jag skylla mig själv? Njuter jag inte av denna fantastiska tiden. Uppskattar jag den inte tillräckligt. 

Ibland hinner jag inte. Jag vill, men orken och tiden räcker inte till. Säger "nej ", "snart", "vänta lite", "jag ska bara", "mamma måste först"... Alldeles för ofta! Hon prioriteras ej och det skär i mig. 

Ibland när hon tjatar på mig, så blir jag irriterad. För jag vill men kan inte. Är jag en dålig mamma för att jag blir irriterad? Fast att hon bara är 3 år så förväntar jag mig saker. 

Jag vet det men varför reagerar jag så fel ibland. Denna osynliga gränsen mellan att uppfostra och gå för långt. Den är svår och hitta. 

Jag menar att leksakerna inte plockas upp är det verkligen hela världen? 

Små saker är oviktiga egentligen. Men samtidigt så kan vi väl inte låta våra barn göra vad de vill. Men när ska man uppfostra? Hur? Vad är rätt och vad är fel? 

Ibland undrar jag om jag är för snäll. Om jag låter henne manipulera mig. 

Agerar jag för hennes bästa eller för att det är enklast för mig ibland. 

Kommer ihåg en stund i mataffären. Hon vill ha godis. Jag sa nej. Hon blev arg. Och kastade sig ner på golvet. Jag blir arg, stressad och frustrerad så jag tvångs sätter henne i vagnen. Hon skriker otroligt mycket. Min puls är på 150. Jag är ledsen. Detta är en stund jag aldrig glömmer. Gjorde Jag rätt? Borde jag uppfostrat där, på det sättet? Eller överdrev jag?! Vi går ut från affären. Jag förklarar i lugn och ro vad som hände. Hon lyssnar och vi kramas. Hon ler och allt är "som vanligt" igen. 

Men allt är inte "som vanligt" för mig...

Får dåligt samvete ibland. När jag låter henne leka själv eller se på tv för att jag själv har huvudvärk och vill vila mig. 

Hur mycket ego får man egentligen vara när man är mamma? 

Ibland är jag en dålig mamma. Men jag jobbar på det. Våra barn älskar oss alltid, vi utnyttjar det och tar det föregivet.

Jag ska aldrig låta min huvudvärk eller dåliga dag på jobbet gå ut över henne. 

Tänk så minns hon detta när hon blir stor och kommer ha ånger mot mig. 

Hon förlåter mig nog. Men kommer jag förlåta mig själv? 

Hur förtjänade jag att bli mamma till en sån pärla kommer jag aldrig att förstå. 

Du är allt! 

//mamma P