Leva med att vara krånglig
Toleransen och förståelsen är ibland obefintlig.
Vi bemöts med misstro, som att det kanske ändå inte riktigt är på riktigt, som om alla allergiker egentligen bara är lite sugna på uppmärksamhet och drama. Vi gillar inte drama, vi hatar det. Och det krävs så lite. Under en obevakad sekund är olyckan ett faktum.
Det är det vi måste få andra att fatta, det är liksom inte för skojs skull vi läser innehållsförteckningar 100 gånger och är krångliga. Utan för att det handlar om liv och död.
Vet ni vad man blir mest ledsen av?
"De tunga suckarna" när man krånglar och ställer frågor. Nästan så att man tappar orken till att äta ute/äta hos andra/gå på besök/kalas osv.
Man känner sig tillräckligt särbehandlad, utsatt och krånglig både som barn och förälder till ett allergiskt/astmatiskt barn.
"Va, kan hon inte äta det heller"?
Nej, kära du, jag gnället för Att jag vill vara krånglig!? Okunskapen är stor i dagens samhälle. Så fort du sticket ut från mängden på något sätt så är du en börda. Trots att du bara är 5 år och gråter för att mamma inte köper ett kinderägg till dig.
Kan ni förstå känslan av att konstant göra sitt barn besviken? Bekräfta att det är annorlunda. "Tyvärr älskling du kan inte äta det, rör inte det, Du kan inte göra det".
I hennes ögon är vi elaka. Varför får de men inte jag.
Folk tänker sig ej för och öppnar en chokladbit framför henne. Och hennes lilla hjärta går sönder av förtvivlan. Oj mamma titta jag van ett choklad.
Nu har jag lärt mig att alltid ha kakor med mig i väskan till henne i fall situationer uppstår där hon känner sig exkluderad på något sätt. För någon annan är det en självklarhet, men för är det ett krig både på det psykiska och emotionella planet.
Vi har offrat oss för henne och försöker äta samma mat allihop. Att inte kunna ha ägg och nötter i hushållet är väldigt utmanande visa dagar. Att gå besök och förklara innan att de måste sanera huset från dessa produkter gör ibland att jag bara inte orkar. Jag orkar inte att vara "krånglig".
Härligt och höra barnen på Leticias förskola diskutera. "Leticia har en egen skål med mat och vi får inte äta ägg här för att hon ska må bra". Om bara vi vuxna var lika flexibla, förstående och öppna? Där de onormala villkoren bara accepterades utan diverse följdfrågor och kommentarer.
De ringde väldigt ofta från förskolan för att fråga frågor. (Kändes som att jag endast upprepade mig). Jag förstår att de känner sig osäkra och vill dubbelkolla. Men varje gång telefonen ringer och det står "förskolan" så stannar mitt hjärta....
Det är ju klargjort.
Reaktion -> Anafylaxi - > Adrenalinspruta -> 112 (ambulans) - > ringa föräldrar!
Så jag sa ifrån senast att de jätte gärna kan ringa och frågor oss men att deras första ord alltid ska vara: "Det är inte akut"!
Jag tror att föräldrar till astmatiker och allergiker ofta fastnar i den fysiska, mer praktiska delen av deras krångel.
Det pratas en massa om mediciner, salvor, specialkost och behandlingar. Men hur ofta berör vi det psykiska och emotionella, känslorna vi känner på grund av deras besvär? Känslorna som de känner?
En 5 åring som alltid måste vara "krånglig" och en börda? Pressen att passa in i omgivningens orimliga normer är redan hög. Att vara annorlunda ses som ett hot.
Att alltid behöva vara en last och att särbehandlas.
Vi har inte valt att sticka ut. Det blev bara så. Men nu slipper vårt barn att lida lika mycket och riskerar inte och dö.
Tänk att som förälder alltid behöva leva i rädslan av att en liten miss av en själv eller en annan vuxen kan innebära slutet. Vi
Vet att den dagen kommer då vi måste åka in akut. Frågan är om vi verkligen är redo? Kan vi rädda vårt egna barn vid en akutsitustion? Kan personalen på förskolan göra det?
Trots att jag spelar upp som i en film hela scenarier på hur jag skulle agera.
Vi redo på ?
Är vi verkligen redo för att vara krånglig?...
/ allergimamma
