Ibland blir det bara för mycket.
Det har varit ett par intensiva månader på senaste. Sen Leticia fick sina diagnoser. Det är väldigt tufft för mig att acceptera detta. Jag har svårt att vänja mig men samtidigt är jag otroligt tacksam över att hon har fått hjälp. Det ger mig en lättnad. Jag kunde inte se henne lida mer.
Hon verkar vara glad, innerligt glad och lättad och det har jag inte sätt hos henne förr. Hon verkar må bra. Hon lider inte mer.
Hon tar för närvarande medicin två ggr per dag. Histaminer, klåddämpsnde, krämer, kristallbad osv.
Vi var på sjukhusets på hudmottagningen och där konstaterades att hon har psoriasis. När hon blir tonåring kommer de kunna göra första behandlingarna för det. Hoppas bara att hon har den milda versionen som jag alltid haft.
Nu har de nyligen tagit prover igen för att göra ett specifikt test på alla allergiämne. 1500 olika, där ska de även se hur mkt hon är allergisk på varje. Svaret kommer om ca 2 veckor.
Tyvärr så tål hon inte kycklingkött heller. Sen vi tog bort det är hon i princip symtomfri. Så fin i huden har hon aldrig varit och så lite klåda har hon aldrig haft. En ren befrielse.
En läskig händelse hände för två veckor sedan.
Jag gick ut med barnen för att ta en promenad. Så fort vi går ut så börjar ho än att hosta jätte mkt. Så mkt att hon inte kan prata och har svårt och andas. Jag sätter henne ner på en bänk och ger henne vatten för att lugna ner henne. Det blir tyvärr inte bättre. Vi är i närheten av vårdcentralen så i ren panik tar jag henne dit. Börjar tänka i panik: "gav jag henne något hon inte tål"...
Jag springer in på vårdcentralen och de tar emot henne direkt. Några sjuksköterskor börjar klä av henne och frågar mig vad hon heter och när hon är född. Jag brister ut i gråt och mumlar ut "allergier". De frågar mig igen och jag får ut "jag vet inte".
De frågar vilka allergier och jag får ut "jag vet inte". Hon fortsätter och hosta i dra efter andan.
Då kommer alla läkare på huset in springandes. De börjar lyssna och konstaterar direkt att hon andas. Jag ger de hennes akutväska (där står hennes namn, personnr och allergier). Jag sätter mig ner med henne i mitt knä och hon börjar få panik. Det enda som kretsar i mitt huvud är: "vad har jag gett henne, vad har jag gjort".
De ger henne syrgas. De låter henne andas i en mask. Efter några andetag blir det bättre. Då ringer jag min man. Han var på plats inom 5 min. Då vaknar lillan och börjar gråta. Efter att ha andats i 30 min bedömer läkaren att det är bra nu. Vi får en inhalator utskrivet hem.
Två dagar senare ska vi till barn och ungdoms medicin till en överläkare och allergolog. Så läkaren vill inte göra nått speciellt för att inte stå i vägen för deras undersökning. Efter undersökningarna på barn och ungdomsmedcin konstaterades att hon har Astma. Det var det som hände. Hon fick sin första astmaattack.
Antagligen pga höga pollenhalter.
Nu medicineras hon varje dag morgon och kväll och får inhalera kortison. Plus akutkortison finns nu i hennes akutväska i fall hon får en astmaattack. Men nu underhålla astman så det känns bra.
Senast för 4 dagar sedan råkade hon äta en tesked av lillans burkmat som innehöll pasta med ägg. Det resulterade i klåda och utslag i 2 dagar. Så intensiv att hon inte sov på hela natten. Fick ge stark kortison.
Vi har totalt sanerat huset från ägg. Och det har hjälpt mkt:). Fast "spår av ägg" skulle vi ha kvar för det var viktigt att lillan skulle äta det. Minsta tecken på allergi hos henne har hon förtur till läkare. Leticia är en av deras svåraste fall på flera år.
Utan dina andetag kan jag inte andas så snälla sluta aldrig att andas...
//Paulina
