Paulinas glädje och sorg ❣️

Hon ger mig så mycket glädje.

Hon startar alla möjliga känslor hos mig, vissa känslor har jag aldrig upplevt förr heller. 

Rädslan är nog värst! Rädslan över att något ska hända henne. Att någon ska skada eller såra henne. Tänk om hon kommer bli mobbad i skolan? Tänk så kommer någon kille krossa hennes hjärta? Jag tänker på sånt varje dag redan. 

Kommer jag kunna skydda henne från ont? Kommer det komma en dag då hon kommer "hata" mig? Tänk om jag inte kommer vara en tillräcklig mamma...

När hon ler eller har lärt sig något nytt då ler jag inombords. En lycka som är omöjlig att jämföra. Jag är så stolt över min flicka. 

Första gången hon sa mamma, första gången hon sa att hon älskar mig. Jag smälter...

Jag ser det ingen annan ser, jag känner det ingen annan gör. Jag vet exakt hur hon är. 

Det är jävligt tufft att vara mamma. Tänker inte sitta här och ljuga att allt är underbart. Första tre månaderna efter att hon föddes sov jag kanske 15 min åt gången. Tröttheten är din värsta bove. Ibland hinner jag inte ens äta. 

När hon är sjuk, oh herre Gud. 

Tålamod måste man ha i massor. 

Man är ju inte bara jag längre, man är mamma, fru, kvinna, hemmafru, arbetare osv. Det är så många roller som man ska fylla. Så många krav som man förväntad uppfylla. 

Var någonstans finns tid för "jag"? 

Tro det eller ej, det är värt det i slutändan. 

Man har inte levt om man inte upplevt att få äran och vara mamma. 

Jag skapade henne men hon gjorde mig till mamma och det är jag evigt tacksam för. 

*jag är öppen för frågor! kommentera gärna*

/ Paulina 

Barnmorskan ber mig och vänta in en värk och födda ut moderkakan. 

Det enda jag tänker på är att ringa mama. Har hållit tyst för henne om hela förlossningen pga skäl som jag inte vill gå in på. Har väntat och väntat. 

Nu tar de henne ifrån mig. Torkar av henne och lindar in henne i en varm handduk. De läger henne i jorges famn. 

En värk kommer. Jag vet att det inte är över än. 

Barnmorskan visar mig moderkakan. En blodig senig blå klump, det är så äckligt.  Men endå har det hållit min dotter vid liv  i nio månader. 

Nu ska de sy mig. Jag har spruckit. 

Hon varnar mig att det kommer sticka till när bedövnings sprutan ska in. 

Allt där nere är ömt, svullet, mörbultat. Det gör ont trots bedövning. Det svider. Jag känner hur hon drar i huden. 

Barnmorskan ber mig och resa på mig. De hjälper mig att byta kläder till rena, torkar av mig. 

Sen vill de att jag ska gå och kissa. Du måste kissa säger hon. 

Det kommer inget, jag vågar inte kissa. 

Jag lägger mig på sängen. Jag får hålla min bebis igen. Jag försöker amma henne. Hon tar bröstet direkt :)

Jorge tar henne igen efteråt. 

Plötsligt känns det som om jag får en hink med varm vätska över underlivet. Jag tittar ner, det är blod. Jag kallar på sjuksköterskan. Hon börjar pressa på min mage med all kraft och mer blod forsar ut. Får en enorm blöjliknande binda och nya kläder. Får stanna på förlossning för observation i 8 h. 

 

Jag är så hungrig nu. Har inte ätit nått sedan havregröten innan vi åkte till förlossningen. Får i mig en smörgås. 

Till BB kommer vi kl 14. 

Jag har fortfarande inte kissat, jag håller mig. Jag är rädd att det ska göra ont. 

Hon sover, hon är totalt utmattad. Jag har själv inte sovit på 3 dygn. 

Jag måste gå och kissa.

Tårarna rinner ner för mina kinder. 

Jorge hjälper mig och duscha. Bebisen är med oss i vaggan. Han får hjälpa mig att klä av mig och klä på mig. Det är så skönt att skölja bort allt kladd och blod. 

Bebisen ligger bredvid Jorge på sängen. Jag ligger på den andra sängen. Jag somnar till men vaknar kort efter. De sover också. 

Hon vägde 2886 gram och var 48 cm lång. De väger henne och hon går ner i vikt så de bestämmer sig för att ta blodprover på henne. 

Hon har fått gulsot. De lovar oss att vi ska få åka hem så fort hennes värden går upp. 

Hon fryser! Vi har bara storlek 52 i kläder de är jätte förstora. Hon behöver kläder för förtidigt föda. 

Det är natt, Jorge har åkt hem. Jag är ensam. Jag är mamma. Jag ansvarar för någon annans liv. Hon gråter så fort jag lägger ner henne. Hon vägrar sova i vaggan. Och jag vågar inte somna med henne liggandes bredvid mig, jag kan inte kontrollera min utmattning då. Jag har så ont överallt. 

När hon sover i min famn börjar paniken krypa fram. Hon är min bebis. Jag är mamma. Tårarna rinner ner på min kind för mycket känslor. 

Min familj är inte här, min mamma är inte här. 

4 dagar efter förlossningen får vi klartecken att vi kan åka hem. Hon har fortfarande inte ätit nått. Jag har ingen mjölk. Men den kommer säger de. Vi måste Komma tillbaka varje dag för att ta prover för gulsot. Hon är gul.

Hon väger 2560 gram. 

När vi kommer hem försöker jag amma henne. Hon suger en stund och plötsligt hostar hon. Mjölken bara sprutat! ÄNTLIGEN!! 

Jag är mamma. 

Min dröm är sann. 

//Paulina 

Det var det tuffaste, det häftigaste och det chockerande jag gjort i hela mitt liv!

Det vi människor är nog mest rädda för är att tappa kontrollen och känna oss maktlösa över oss själva. Och det är exakt det som händer när man föder barn...

Första värkarna kom på torsdags morgonen kl 07, jag väcktes av de. Trodde det var magknip bara. 

Jag somnade om. 

Kl 11 hugger det till i magen igen. Jag antar återigen att det bara är magknip. 

Jag ringer till min barnmorska hon säger att jag ska lägga mig i ett varmt bad och om värkarna fortsätter då är det igång. 

Kl 13 börjar det kännas som mensvärk som håller i cirka 10 sekunder varje kvart. Då smsar jag Jorge som är på jobbet. Bebisen var påväg, trodde jag ja...

Har mensvärks liknande kramper hela dagen och hela natten. De är oregelbundna ibland är det 5 min mellan, ibland 15 min. 

Alla tjatar på mig att jag ska ringa förlossningen! Men inget händer så jag väntar för det fick jag höra av barnmorskan. 

På fredag morgon fortsätter det på samma sätt. Värkarna är inte så mkt starkare. Så jag ber Jorge att gå till jobbet. 

Vid kl 10 blir jag förbannad över att det inte är några framsteg och går ut. Går runt och runt och runt hela gården i rask takt. Folk frågar om jag behöver hjälp när jag står lutad mot en stolpe och försöker ta mig igenom värkarna. 

Plötsligt känner jag nått geggigt och blöt i trosan. Jag skyndar hem. 

Slemproppen har gått! En äcklig klump med snor och blod ush. 

Inget vatten dock hmm...

Kl slår 13 plötsligt blir värkarna starkare och mer regelbundna. Får plötsligt panik. Vet inte varför. Kanske mest frustrerad. Jag ringer Jorge och säger att han ska skynda sig hem. 

40 min senare är han hemma, då blir jag lugn och värkarna blev oregelbundna igen.

Då får jag höra: "du låter inte som att du är redo för att komma hit". 

Jag hade inte ätit något på hela dagen. Kände mig inte alls hungrig i stunden heller. Men jag tänkte efter och insåg att jag måste äta något för att få energi. 

Så jag äter havregröt och dricker blåbärssoppa. 

Kl blir 19 nu har jag värkar var 4je minut nu fick jag nog. Mitt vatten hade fortfarande inte gått.,

Jag ringer till förlossningen igen och låtsas mig igenom värkarna till en stor del. För eftersom jag inte "låter redo" så måste jag improvisera. 

Ville verkligen få allt undersökt. 

Det hade gått mer än 1,5 dygn liksom. 

Bilresan dit var jobbig. Varje lite sväng, varje litet hopp gjorde ont. 

Vi anländer kl 19.45 där vi får ett rum. 

Hon ber mig sätta mig ner och slappna av när jag har CT på min mage. Den kollar hur bebisen mår och hur mina värkar framgår. 

Allting verkar bra. Hon kollar min livmoder, jag är öppen 4 cm, jag får stanna på sjukhuset. 

Kl 21 frågar hon mig om jag vill ta ett varmt bad för att kanske öppna mig fortare. 

Jag har det jätte skönt i badet, känner mig avslappnad och värkarna gör mindre ont. Barnmorskan går in och kollar bebisens hjärtljud hela tiden. 

Kl 22.30 ber hon mig komma upp för att kolla om jag öppnat mig mer. Tyvärr, fortfarande 4 cm eventuellt 4,5 cm sa hon. 

Nu tar hon beslutet att ta hål på min vattenhinna. Det gör inte ont, känns bara som om någon hade slängt en hink med ljummen vätska på mig. Det är mycket vatten. 

Barnmorskan säger att hon lämnar rummet i en timme och kollar om detta framkallar framsteg. 

Värkarna ökar minimalt i styrka. Nu börjar jag känna värkar både från mage och rygg samtidigt. 

Ryggvärkarna är värre. 

Kl 00 kommer hon in och kollar mig igen. 5 cm säger hon. 

Då säger hon att hon måste prata med förlossningsläkaren. 

Läkaren beslutat att de ska ge mig stimulerande dropp. 

Fortfarande har jag inte tagit emot någon smärtlindring. Jag ville vänta så länge som möjligt. 

Boom. Nu kändes det som att jag hade ett brett band runt mig på nivån av magen som man spänner åt allt vad man orkade. Ryggvärken var så mycket värre. Kändes som skelettet gick itu. 

Jag bad Jorge trycka hårdare och hårdare, massera allt vad han orkade på  ryggen. Allt var bättre än smärtan. 

"Lustgas, jag vill ha lustgas" sa jag mellan värkarna. 

När jag kände denna hemska smärtan var det bara en sak jag tänkte på... Min pappa. 

Jag började med någon typ av meditation. När värken kom andades jag in lustgasen samtidigt som jag räknade neråt från 5,4,3,2,1. Jag visste att när jag kom till 3 var det som värst, men när jag tänkte 1 då var smärtan över. Detta hjälpte mig något OTROLIGT under värkarna. Jag skrek heller aldrig, pratade inte med någon. Jag stönade bara lite när jag var på 3. 

Barnmorskan skaka i mig ibland för att se om jag var medveten. Hon ställde massa dumma frågor för att kolla. Hon tyckte att jag var "för tyst för en förstföderska". 

Kl slår 03. Nu tycker barnmorskan att jag har värkar ofta så hon vill kolla hur mycket jag är öppen, 7 cm. 

Bebisen har en elektrod kopplad på huvudet som mäter dens hjärtslag. 

Hon säger att hon måste kalla in en kollega för att få en till bedömning. Bebisen hjärtslag är oregelbundna. Efter en stund stabiliseras hjärtslagen. Inget mer görs åt saken. 

Kl är 04.10. Jag börjar skrika åt barnmorskan från ingenstans att jag måste krysta nu. Hon ignorerar mig och säger att "jag kollade dig precis". 

Jag försöker igen. 

Tillslut tar jag tag i Jorge och säger till honom att förklara för henne att jag måste krysta. 

Hon kollar mig, "oj då, 10 cm, det gick fort". 

Jag har krystvärkar i 20 min. Då ber hon mig att gå och kissa för att enligt henne så har jag fylld urinblåsa och därför kan huvudet inte ta sig ut. 

Jag säger till henne att jag inte behöver kissa men hon i princip tvingar man. 

Så jag sitter på toan med krystvärkar och hon ber mig och fortsätta krysta. 

Hon ber mig och lägga mig ner, bebisens hjärtljud har sjunkit till 100 (ska vara över 140 slag/min). 

Hon bara tittar ner på mitt underliv och då börjar maskinen att pipa och visar 70 slag. "Bebisen har svårt och andas jag måste tillkalla läkaren". Hon springer till larmknappen och trycker. Inom 10 sekunder fylls rummet med 2 undersköterskor, en sköterska, 2 barnmorskor och en läkare. Alla börjar dra i mig. 

Efter 42 h av värkar var jag helt slut. Men jag är livrädd, de kommer göra kjesarsnitt på mig, tänker jag...

Jag kollar upp på skärmen och lyssnar på hjärtljuden hela tiden. De säger till mig och krysta om jag har värkar. Känner hur en något hugger mig, de tömmer urinblåsan som för den delen visade sig vara tom. 

"Nu måste vi montera på sugklocka på bebisen huvud för att hjälpa den ut så fort som möjligt du får inte krysta, bara när jag säger att det är okej".

Jag hör inte bebisens hjärtljud längre! Den andas inte, den är död. Jag vill krysta allt vad jag orkar och jag skriker det till läkaren. Hon förbjuder mig. 

Jag får lov och krysta på 1,2, 3. Samtidigt som hon drar. 

Hon drar. Det känns som att ha ett hett strykjärn pressat mot underlivet. Brännande, svidande känsla, jag spricker jag känner hur huden går sönder.  

"Ett drag till, krysta allt vad du orkar, den måste ut nu". 

Hon är ute.Hon är blå om händer och fötter. Hon gråter inte. 

Jag, jag är någon annanstans. 

Kl är 05.12.

De lägger henne på mitt bröst. De skakar om henne, nyper henne på låren och ger henne en adrenalin spruta. 

Apgar mått 7. 

Hon tittar upp på mig. Jag räknar hennes tår och fingrar. Hon är så liten, så trött. Hennes huvud är avlångt och har ett stort sår och bula efter sugklockan. 

Hon är här. Hon lever. Hon mår bra. 

Apgar mått 9.

Tack. 

//Paulina