Paulinas glädje och sorg ❣️

Denna dagen är något annorlunda. 

Dina ögon ögon ser inte på mig. Dina ögon tappar fokus. Dina ögon tittar åt olika håll. 

Du märker ingen skillnad men jag gör. 

Med sorgen i hjärtat ser jag plötsligt mig själv när jag var liten. Jag minns än idag hur mycket jag fick kämpa med läkarbesök, kontroller, undersökningar, glasögon, ögonlappar, operationen...smärtan. Minns hur jag inte kunde öppna ögonen efter och hur blodet rann längs mina kinder. 

Allt är "mitt fel", vad har jag gett dig kretsar i mitt huvud. Det är ärftligt. 

Du skelar, men jag vill inte tro på det. 

Jag ser det men vågar inte möta det. 

I några dagae observerar jag dig noga och gråter om nätterna. 

Ingen annan verkar ha märkt något?

Eller vågar de inte säga något? 

Tillslut börjar jag fråga vad andra tycker, frågar familjen, förskolan osv. 

Visst bekräftade alla att de såg samma. 

Paniken satte igång när skelningen försämrades för varje dag. 

Jag kontaktade BVC för en bedömning. 

De bedömde det som en svår påtaglig skelning och skickade en akutremiss till ögonkliniken. 

Denna väntan, jag är så trött på och vänta.

Vi fick tid inom en månad. 

Överläkaren tittade först på henne. 

Hon kollade de neurologiska funktionerna. Allting var bra tack och lov. 

Hon droppade in droppar vilket var ett helvete. Jag höll fast och hon tvångs öppnade ögonen. 

Undersökningen var kämpig och tog lång tid. 

Ordinationen blev glasögon. 

En sorg för mig, men samtidigt en lättnad för att det bara är en skelning och att det bara är ettl synfel. Men hon är så liten, hur ska detta gå?!

I början kunde jag inte vänja mig, kunde knappt se på henne utan att bli tårögd. 

Vågade inte lägga upp bilder på henne mer. 

Kände folks blickar på gatan, dömande blickar, "stackars henne" blickar. 

Hon är så liten. 

Så många tankar. 

Så många tårar. 

Så mycket ångest.

Vi kämpade på i en månad ungefär. Efter det var det glasögon på hela tiden som gällde. Nu frågar hon efter de. När hon inte har de på sig verkar hon se sämre, tror det ät därför. Sen har hon nog vant sig också. De har blivit en del av henne. En del av hennes personlighet. En egenskap. 

Nu känns det konstigt för mig när hon inte har de på sig. 

Andras reaktioner brukar bli: "men Gud va söt hon är", "så söta små glasögon", "va fina ögon hon har". 

De flesta är snälla, men självklart har vi mött idiotiska kommentarer med. Men idioter finns överallt. 

Skyddar henne med all kraft! Minns själv när jag blev kallad glasögonorm och hur de slet av mina glasögon och kastade de i marken i skolan, jag var 8 år. 

Nu är hon liten. Hur ser framtiden ut för henne? 

Vi går på besök hos ögonläkaren varannan månad. Läkaren ville prova ögonlappar men det gick tyvärr inte så vi avvaktar till när hon blir äldre. 

Läkaren är jätte nöjd med effekten av glasögonen. Hon använder de så flitigt.

I höst ska styrkan på glasögonen ökas. 

Vi ser också att skelningen har blivit bättre, med glasögonen på skelar hon inte alls! 

Hon är fortfarande min vackraste prinsessa. 😍

Hon har bara fått en acsesorie som gjort henne ännu vackrare. 

Min speciella ängel. 

Din lilla förvirrade blick, titta på mig så finner vi varandra. 

Tillsammans har vi nu förvirrade blickar. 

// Mamma till Sofia 

Det har alltid hjälpt mig och skriva av mig. 

När Sofia var några månader fick Leticia sin diagnos. Tårarna rann även för Sofias skull, hon blev också påverkad av allt som hände. Väntade samma öde för henne? Tankarna snurrade runt. 

Sofia "berövas" mycket pga sin syster. 

Vissa upplevelser, viss mat osv. 

Hon är dock för liten för stt förstå, men jag förstår. 

Det vackra med små barn, de ser bara saker de redan vet eller upplevt. 

Enda sen hon började äta smakportioner har hon varit extrem gasig, haft magkramper, sovit väldigt dåligt och haft frekventa lösa avföringar som inte avtog. Jag kände väl på mig att något var fel men vågade inte riktigt möta det. Jag förnekade sanningen. Men när det började komma utslag och illskrik av smärta pga magkramper så kontaktade jag vården. 

Hon grundundersöktes, alla prover togs. 

Blodprover, hmm. Hon var så liten, hennes ådrar var så små och sköra. 

Tre sköterskor stack henne 6 gånger,  6 GÅNGER, i båda armvecken. De spände åt med bandet så hårt, tvingade mig satt hålla brännhet papper mot armvecken. Vi höll på i 50 min.

Som hon skrek. Har aldrig upplevt ett sånt panikslaget skrik från henne förr. Jag försökte hålla mig lugn och jaggjorfe det. Den "erfarna mamman" son jag är, men gråten satt fast och balanserade och bröstet ville explodera av den icke fysiska smärtan. 

Min man fick en utskällning av sköterskan, väldigt oförskämt dessutom när han tog fram sin telefon. Han satte på hennes favorit mimmie pig. 

Sofia blev markbart lugnare och hon blev hyfsat distraherad.

Jag höll fast hennes lilla kropp som kämpade emot så hårt jag kunde och sköterskorna lyckades äntligen få fram blod! Det var äntligen över. 

Så fort hon inte kunde se mig så exploderade jag i tårar. Kommer ihåg än idag hur bra det kändes att kunna andas igen och släppa ut. 

Hon hade mardrömmar i 2 månader. Man fick inte dra upp tröjan eller röra Henbes armar. Plötsligt kunde hon röra sin armar och börja gråta. Hon sa: "inte ajaj mamma, inte, inte, inte". 

Hon är mjölkproteinallergiker. 

Nu har hon varit helt mjölkfri i 2 månader och skillnaden är stor. 

Inga utslag, vanliga avföringar, inga kramper. Hon sover mycket bättre. Hon kan sova flera timmar i sträck nu vilket var helt omöjligt innan. 

Vi fick gå igenom många tårar och smärta. Men nu mår hon bättre. Hon har börjar le och skratta mycket mer nu. En gladare och piggare flicka. 

Min vackra baby. 

Chansen är stor att hon växer ifrån sin allergi med! 🙏🏻

Nu har flickorna något gemensamt vilket Leticia uppskattar. 

Lillasyster älskar sin Storasyster. 

För henne är Leticia perfekt. 

Igår närLeticia vaknade så kom Sofia fram till henne, kramade om henne och sa: "Ticia,  eska daj". 

Det fick Leticia och smälta. 

Jag kände en extrem stolthet. 

Med tårar i ögonen kände jag endast lycka i bröstet. ..

//Mamma till två