När du ligger i min famn.
Då var vi här igen, i denna hemska situationen. I stunder då du kämpar om ditt liv. Du ber för varje litet andetag.
Fredagkväll.
Ni ser på tv. Allt är lugnt. Ni får varsin mugg med sugrör, där i finns havremjölk till dig och laktosfri mjölk till lillan.
Du dricker upp hela din mugg. Lillan har lite kvar. Ni börjar "leka katt" och jag väljer att gå på toaletten och lämnar er själva. När jag kommer ut säger du till mig: jag råkade dricka Sofias mjölk mamma". Jag frågar hur mycket och du säger en
liten klunk och att halsen svalde själv. (Reflex).
Jag luskar i hur du mår. Det ser lugnt ut i stunden. Efter ca 5 min börjar du få ont i magen. Du lägger dig ner. Dina öron och ögon blir röda. Du börjar hosta intensivt. Då vet jag, hela min kropp vet att nu börjar helvetet på liv och död. Jag springer
och hämtar din pappa.
Jag hämtar din akutväska. Jag klipper ut de 10 små jävliga kortisontabletterna. Mina händer skakar, mitt ansikte bräns, mitt hjärta hoppar. Men jag tänker hela tiden "håll dig lugn, du måste hjälpa henne. Vi ger histaminer och kortison.
Hon börjar hon ha en kort , rosslig, ytlig andning. Hennes läppar börjar bli mörkröda. Du kan knappt andas. Jag springer efter adrenalinsprutan. Kollar datum och den har gått ut! Kommer på att jag har 2 st i reserv i min handväska. Tar ut en , ger den
till hennes pappa, han ger den till henne och jag ringer 112....
Känns som en evighet innan jag förklarar allt, vad hon heter, personnr och vart vi bor. Men jag kunde allt och höll mig lugn. Hon vill lyssna på henne andning genom telefonen och sa hela tiden att ambulansen åker på blåljus och är påväg. Hon räknade ner,
de är framme om 5 min, 4 min osv.
Hon börjar tappat medvetande och då ber tanten i telefonen att jag ska lägga på och få ner henne på golvet och hålla henne vaken.
Ber min man att möta upp ambulansen.
Lillan tror allt är en lek. Känner ingen oro. Bra om man tänket efter.
Jag har henne i min famn på golvet i hallen. och försöker hålla henne vaken. Jag skriker: "titta på mamma, andas, ta det lugnt snart kommer doktorn och medicinen börjar hjälpa".
Hon har svårt för att hålla sig vaken, nu när andetagen små. Jag hör ambulansen. De kommer in och ger henne luftrörsvidgande i mask. De sätter på henne masken och hon andas. De tar puls och syresättning. Pulsen ligger väldigt högt men är vanligt i denna
situationen. Syresättningen är dålig. Han lyssnar och hör att det är väldigt trångt och tät. De tar in henne i ambulansen och vi åker iväg. Jag följer med.
När vi närmar oss barnakuten börjar hon äntligen att andas normalt. Med masken på hela tiden. Hon börjar skaka jätte mycket, hela hennes kropp hoppar. Det är adrenalinet som påverkar henne.
Nu är hon stabil, äntligen stabil. Läkare gör en grund undersökning. Vi väntar på akuten i ca 2 h. Sedan får vi åka till en avdelning. Vi fick stanna i 15 h totalt för observation. De kollade henne en gång i timmen.
Hon somnade och sov hela natten.
Från livshotande... till "normal". Allergier är så luriga. Det är andra gången mitt hjärta stannar. Det är andra gången jag blir traumatiserad.
Det utspelar sig som en film i mitt huvud.
Jag måste vakta mitt barn dygnet runt, så att hon inte ska dö. Tur att medicinerna fanns nära till hands.
Hon ligger i min famn, kämpar för sitt liv bara för att hon råkade dricka en liten klunk mjölk?Det är inte rättvist. Men vad är?
Ibland orkar jag inte, vill bara gömma mig någonstans och stanna där,
Men det kunde varit värre. Är trots allt tacksam. Tacksam för allt. 💖
Vänligen.
Paulina
