Jag kan inte andas
Har alltid tänkt mycket på döden.
// Paulina RC
Enda sen min pappa gick bort för 10 år sen. Då fick döden en betydelse. Började fundera på vad händer sen.
Detta är tufft och erkänna.
Och ens skriva om. Men jag inser att för att bli bättre och förstå så kan jag övervinna. På senaste tiden tänker jag väldigt mycket på döden. Jag tänker inte bara, jag är rädd. Jag är livrädd för att dö.
Nästan så att jag vissa dagar får panik. Har svårt att andas,
Alla runt omkring mig dör i cancer.
Vad händer sedan?
Ska jag verkligen vara utan Leticia? Jorge? Min familj? Alla jag känner?
Är det verkligen slut! Får jag aldrig mer se de, uppleva de. Försvinner jag bara som om jag aldrig funnits. Var försvinner jag? Jag kan inte andas...
Kommer någon att minnas mig om jag dog. Har Jag gjort rätt för mig och lämnat spår efter mig. Hade jag blivit saknad?
Jag kan inte andas...
Jag har känt, jag har Levt. Jag har älskat och förlorat. Har upplevt kärlek och sorg. Har vunnit lycka men också smärta. Jag väljer min väg, mina steg. Stegen jag tar lämnar spår.
Jag lever. Jag har det bra. Jag är frisk. Har fantastiska människor i min tillvara. Måste bara lära mig att besegra mina demoner och Leva idag. Nu är mitt liv. Framtiden är oviss, kanske bättre så. Måste lära mig och andas igen. Andas lugnt. Njuta av andetagen som Jag tar.
Måste sluta inbilla mig saker och vet mig om små saker.
Jag kan visst då andas...!
// Paulina RC
De tysta slagen
Hur är det med slagen som ingen hör. Som ingen ser.
//PRC
Existerar de eller är det en hemlig verklighet.
Hur är det då med de som ser och hör, är de blinda.
De tysta slagen, de ingen vill se.
Blundar man för att verkligheten är för hemsk för att möta?
Hur ser det dolda ut bakom stänga dörrar. När ingen ser. När ingen hör. Hur låter skriken då?
Tystnad är den starkaste skriket. Skriket på hjälp. Rop på hop och mod. Vem vågar höra? Vem vågar se?
...Igår var jag och promenerar med min dotter. Jag ser ett ungt par på en bänk. Han håller en arm över hennes ben. Tänker inte mer på det.
Går ifrån en bit. Tjejen börjar springa mot vårt håll. Han får tag i henne och tar tag i hennes arm och smäller till henne i ansiktet. Hör honom säga: "lägg av". Från henne hör jag bara ett tyst: "aj". Han drar henne tillbaka till bänken.
Jag låtsas som att jag inte ser. Tänker igenom noga i huvudet att jag får absolut inte vara impulsiv, lillan är med. Jag tar lillan i famnen och beger mig en bra bit ifrån. Tar upp telefonen. Målet är väl att slå 112. Men inser lika fort att det inte hade hjälpt.
Tittar igen och då är de borta. Ser inte de på bänken...
Var jag feg? Jag hade väl velat att någon reagerat om det var jag? Hmm.
Jag kanske hade hjälpt tjejen om jag reagerat. Jag kanske hade gjort det värre för henne. Hud hade det gått för mig i denna situationen? Jag såg, jag hörde men jag agerade inte. Eller så kanske jag agerade trots allt. Jag skyddade mig själv och min dotter. Jag såg, jag hörde men Jag valde och blunda.
Är trött på att världen har fega, äckliga små kryp som slår kvinnor. Hur kan man använda sin fysiska styrka för att dominera och skada någon svagare?! HUR!? Vi är maktlösa ibland tyvärr.
Hur är det då med verbal misshandel?
Verbal misshandel lämnar inga synliga blåmärken. Verbal misshandel bryter ner en människa, tar ifrån henne både självkänsla och självförtroende. Den kan leda till depression hos den som blir utsatt. De tysta slagen. "Slag" som lämnas utan bevis. Inte se, inte höra, inte tala.
//PRC
De vardagliga tävlingarna.
Jag tävlar varje dag med mig själv.
Livet är en tävling och vi vill alla stå som vinnare. Även om det ibland kanske är omedvetet. Vi tävlar mot andra.
Från små till stora tävlingar.
"Jag vill äta den där saftiga kanelbullen"...yes! Jag vann, jag åt den aldrig.
"Jag ska göra något extra bra nu när kollegan går förbi"...yes! Jag vann, de såg mig.
"Jag tänker inte lyssna på dina elaka ord"... Yes! Jag vann, jag insåg att jag är starkare.
"Jag måste vara Först i kön"... Yes! Jag vann, jag kommer hem 2 min fortare.
"Jag städade upp fortare än dig"... Yes! Jag vann, jag fick mig själv att känna mig bättre.
Dessa vardagliga tävlingar. Oj!
Hur orkar vi!?
Varför tävlar vi alltid mot andra och oss själva?
Även on du "vinner" så är du inte en bra person för det. En vinnare?
En vinnare är någon som för första gången i sitt liv kan se sitt barn.
En vinnare är någon som gått ner 25 kg.
En vinnare är någon som lärt sig säga ett nytt ord trots sina hinder.
En vinnare är någon som har lärt sig att älska sig själv.
En vinnare är ett par som varit ihop i 20 år.
Det är några av de få tävlingar som är värda och vinna! Det är de vi ska fokusera på.
Skit i allt annat!
Livet har bara få stunder. Bevara de viktiga för just dig.
Jag vunnit några tävlingar. Flera är fortfarande utan vinnare. Andra har inte kommit i mål. Men Jag tävlar. Kämpa med allt du har. För vad är det vi är ute efter egentligen när vi tävlar?
Priset, äran och känslan.
Varje tävling har ett pris. Men är priset värt att tävla om?
//Prc
Snälla sluta se mig
Jag börjar tappa motivationen till och träna. Jag börjar tänka på socker igen. Jag kan gå ner 17 kg till! Känns hopplöst ibland. Så lång resa.
//PRC
Jag vill fortsätta. Jag kommer klara det! Men jag har ett problem. När jag blir stressad så vill jag äta. Det är mitt sätt att domna smärta. Tyvärr har jag börjar falla i samma tankar. Men jag är fan starkare!! Stress och deppiga stunderna ska inte styra mig.
Är så trött hela tiden. Tror att min svåra d-vitamin brist börjar visa sig igen. Försökte gå till läkaren idag efter jobbet, inga tider. Får prova igen på onsdag.
Har fått äckliga nässelutslag på armar och hals.
Har kroniskt eksem. Det har jag haft sen jag var 12 år. Har allergier. Har hårbotten eksem. Har sår i hela hårbotten. Och det kliar något förjävligt. Tänk och spendera 15 år av konstant klåda. Varje dag. Nu tror jag att jag fått psoreasis också. Tänk och se på sin kropp och äcklas, av Alla utslag. Tänk och få höra "sluta klia dig" 1000 ggr?
Men det är starkare. Omöjligt att kontrollera. Inbland blir jag arg på mig själv för jag vet att det är fel.
Frustation, besvikelse, ilska.
Det gör så ont. Att klia upp sår. Huden värker så. Hela tiden. Det har blivit en del av mig.
Vet inte vad som gör mest ont?
Det är ärftligt...
Leticia har också eksem.
Att se henne klia sönder sin hud gör ont. Jag försöker få henne att sluta fast att jag vet att det inte går.
Min hud har skapat en dålig självbild av mig själv. Känner mig äcklig och som att ingen ska någonsin vela röra mig. När jag tex möts i situationer där någon måste röra mig då känner jag mig otrygg. Vill bespara den personen det "äckliga."
Det kan bli bättre men det kommer aldrig att bli bra tyvärr. Det är svårt, att acceptera en sjukdom. Det är ett hinder i vardagen. Ett stop i utvecklingen. Vill inte höra mer.
Ser mitt kliande som ett tvång. Ett tvång som tar över mitt liv ibland.
Går visa dagAr där jag inte ser mig själv i spegeln. Är det normalt?
Är mitt problem verkligen så fArligt? Andra har det värre LR hur?
Så snälla sluta se mig...
//PRC
