Allt är inte deras fel
Man kan inte skylla över sina misstag på någon annan.
Att jag gick upp nästan 20 kg på 4 år är mitt fel.
Gick upp 12 kg under min graviditet. Men de andra 8 kg?
Jag gick ner till min ursprungsvikt när jag födde Leticia men de lyckades jag snabbt gå upp igen. Redan innan Leticia blev till var jag överviktig.
Hur kunde jag låta det gå så långt att vågen visade 3 siffror?!
Jag skäms att ens skriva det :o
Jag började min resa redan för ett år sen. Då vägde jag som mest och dit vill jag aldrig igen. Det gick bra. Jag gick ner 17 kg! Sen i november förra året hände nått...
Jag hade en svaka. Jag sket i allt. Gick tillbaka till mina gamla dåliga vanor. Och det gick fort. 10 kg + igen :o
Att gå upp är enkelt.
Att gå ner är hemskt!
Jag tror många inte inser hur stor jag egentligen var förra sommaren.
Det är svårt att inse hur det verkligen ligger till. Ibland behövs det att någon annan berättar sanningen för en.
Jag orkade inte leka med min dotter så mycket. Och det gjorde ont i hjärtat!
Den största boven är att man inte rör på sig. Latar man sig och äter fel då blir det så. Jag anse själv att fetma är också en ätstörning. Lika grov som anorexia!
Sockersug bestämmer i de flestas liv tyvärr.
Jag är sockerberoende. Därför kan en tugga av nått sött få mig på fall igen som i november. Så tyvärr nu under min viktnedgång kan jag inte ens ta ett smakprov!
Inbland åt jag saker för det var gratis. För att det är synd och slänga.
Man ska äta för att man är hungrig! Mat är bränsle ingenting annat. Nu pratar Jag om vardagen. Att man äter nått gott till helgen i små doser är inte fel :) man ska ju njuta av livets läckerheter också självklart!
När jag ser mig omkring så är 80% av befolkningen överviktiga. Barn är redan överviktiga. Var är framtiden påväg? Allt är så lättillgängligt nu. Hur kunde vi låta det gå så pass långt? När jag ser en en 6 månaders gammal bebis få pommes intryckt i munnen, eller en 1 åring en chokladkaka intryckt trots att den skriker och visar tydligt nej.
Tyvärr det kan jag inte förstå?! Kommer aldrig förstå detta.
Det är kanske jag som är konstig? :s
Vi har ingen rätt som vuxen att bestämma över ett barns kropp! Vi ska vägleda. Visa vägen, inte välja den!
Det är tufft att vara förälder! Tro mig jag är fullt medveten om det. Men att bygga ett barns framtid börjar redan dagen den fötts. Vi bygger ett torn och barnen själva väljer om de vill välta det.
När jag vägde som mest för snart ett år sen och nu:
//Paulina
Lagom är bäst
Har gått 5 veckor sen jag beslutade mig för att förändra mitt liv. - 7 kg.
Det är stort.
Värken som jag kände i höften är borta. Jag slipper se min mage när jag kollar ner. Trapporna eller baken gör mig inte lika andfådda längre! Det är en stor bedrift! Jag är stolt över mig själv.
Saknar bakverk.
Saknar pasta.
Oh Gud.
Men samtidigt känner jag inte behovet av att behöva äta det :s
Har typ tryckt in i mitt huvud att det är inte värt det.
Jag har gjort så mycket skada på min kropp.
Får höra: "man måste njuta i livet". "Men det är så gott".
Men helt ärligt det gör mig inte lycklig. Jag blir nöjd för stunden, det är sant. Men sen ångrar jag mig för jag vet ATG det inte gett mig något bra utav det för utom några minuters känsla.
Jag tror att i många fall äter man av grupptryck, tristess.
Äter jag 4 kanelbullar för att Jag vill eller för att alla andra äter med? Är jag verkligen hungrig eller bara uttråkad? Vad fick mig och äta den där tårtbiten egentligen? Var det verkligen "jag"?
Jag gör inte detta för att få någon annan att må dåligt över sina val.
Alla gör egna. Det är tufft att bryta matmönster , traditioner, kulturer och vanor. De flesta har vi redan sen vi var bebisar.
Vår relation till mat började redan när mamma gav oss vårt första smakprov.
Var ärliga mot er själva. Har ni någonsin blivit tvingade till mat?
Hur minns ni matstunder?
Var mat en föda eller en belöning?
Det största hotet är du själv. Ingen vet hela sanningen förutom du.
Jag brukade gömma choklad, kakor, bakverk, godis you name it!
Jag åt något sånt minst en gång/dag.
Jag hade alltid nått i väskan "i fall att".
Jag åt när ingen såg. I smyg.
Varför?
Jag skämdes. Jag visste att folk skulle döma mig. Jag visste att det var fel och att jag mådde dåligt av det. Man lurar bara sig själv!
Det är inte fel att unna sig något ibland. Då pratar jag om personer som är friska och inte överviktiga. Och då är det 1 kanelbulle inte 4.
Jag pratar om obsesivt ätande där botten aldrig nås.
När man aldrig är nöjd.
"Lagom är bäst".
Men är mitt lagom, ditt lagom?
Här var magen som störst, för snart 1 år sen:
//prc
