Paulinas glädje och sorg ❣️

Mina svärföräldrar är också påväg till Malmö. De ska ta över barnen. 

Vi kommer äntligen fram. Det fortaste någon någonsin kommit fram till Malmö, men för mig kändes det som en evighet. 

Min syster smsar mig hela tiden att jag måste skynda mig. Jag springer med Sofia 2 år i min famn. När vi går in på intensiven frågar jag en sköterska om min mamma. Hon hämtar en läkare som Tydligen tagit emot henne när hon kom in med ambulans. 

Han lägger sin hand på min arm och säger: - "tyvärr kan vi inte göra något mer för din mamma, hon kommer tyvärr att dö". 

Han leder oss till rummet längst ner i korridoren. 

Jag går in själv. 

Jag vet inte vad som väntar. 

Mitt hjärta bultar så hårt. "Gråt inte bara" snurrar runt i mitt huvud. Kl är 17.30. 

Jag har inte sett henne på en månad. 

Från en kraftig och stark kvinna finns nu bara ben kvar. Smal, utan hår med mask över ansiktet. Ihop rullad som ett foster. 

Är det verkligen min mamma?! 

Jag och min syster kramar om varandra hårt. Då kommer några tårar längst våra kinder. Min systerson och systerdotter är också där. 

Vi har äntligen fått tag i vår andra syster som nu är påväg. Jag går fram till min mamma. Klappar henne på det Lena hårlösa huvudet och håller hennes hand. 

Jag säger: "du har så ont, så ont, så mycket smärta, men snart är det över." 

Hon kvicknar till. Hon ser upp mot mig med sina klarblåa ögon och ser mig rakt i ögonen. Jag säger: "Paulina är här, jag är här nu, var inte rädd, jag älskar dig". Hon nickar som att hon förstod. Sekunden efter är hon medvetslös igen. Hon såg så ledsen ut, så fylld med smärta, så förtvivlad. 

Jag tar med Leticia in, hon ville det själv. Men jag tror inte att hon såg det som hon förväntade sig fast att jag förklarade. Vi beslutar att Sofia är för liten. 

Leticia vill inte gå fram vilket jag respekterar. 

Hon har tårar i ögonen och säger: "hejdå babi". 

Vi lämnar rummet. Jag köper en korv till de på pressbyrå, de är hungriga.

 Flickorna följer med svärföräldrarna hem.  

Jag springer tillbaka för min syster säger att hon kvicknat till igen och att de nu tagit av henne syrgasen. Hon splattrade med benen och fick panik.  De kommer gav henne massvis med smärtlindring och ångestdämpande nu. Så mycket som möjligt så hon är lugn. Läkaren sa att ångesten för döden är värre än smärtan. Vi vet inte om hon hör oss men vi pratar. 

Jag går på toa. Jag inser att jag inte ätit eller drukigt på flera timmar. Jag sätter mig mkt väggen. Jag vill bara ta en paus. En paus från verkligheten. Min hjärna kokar. Mitt bröst gör ont. Allt snurrar. Som i en film. Och detta var bara början…. 

(Del 3 kommer).