Paulinas glädje och sorg ❣️

Hjärtat slår fort, kallsvetten känns längst ryggen, droppar samlas på pannan, Musklerna spänns, klumpen i magen är tung och andetagen ytliga. Stressen är ute i blodet. Du kan känna hur det pumpar i takt med andetagen. 

Minns än idag....

Återupplever det gång på gång. Ångesten, panikattacker. 

Dagen då min pappa gick bort. 

Dagen då min mamma fick sin första hjärtinfarkt. 

Dagen då min mamma fick sin andra hjärtinfarkt. 

Dagarna då Leticia skadar sig. 

Dagarna då Jag känner mig ensam. I ett rum med andra känner jag mig ensam ibland. 

Är jag för känslig? 

Överdriver jag? 

Tål jag inga svåra stunder? 

Klarar jag inte av livet? 

Är jag bara en 17 årig tjej? Som får höra Att "din pappa har cancer". 

Tjejen som får sin "perfekta" värld att rasa samman. Oskyldig tonårig. 

"Det finns ingenting mer vi kan gör, han är hjärndöd". 3 h senare är jag utan pappa...

Han missade min student, han missade mitt bröllop, han fick inte träffa Jorge, han missade Leticia. Han missade chansen att få se sin lilla flicka växa upp till en kvinna. 

Så mycket ånger. Så många misstag. Kan man baka tillbaka tiden?  Vissa känslor vill man glömma. 

Min mamma säger alltid, "när du har en mardröm så titta ut genom fönstret så glömmer du". Tyvärr så finns det inte fönster nog här i världen. 

Ibland tror jag att jag fastnat i tiden. Jag är nog fortfarande vissa dagar en 17 årig tjej som förlorat sin pappa till cancern. 

FUCK you! 

*ursäkta för de vulgära orden*

// Paulina Rauda Cruz fd. Uniszewska

Skratten var höga. Gråten var starka. 

Lyckan var komplett. Smärtan var intensiv. 

Andetagen är tunga, men de finns. 

Hjärtat pumpar dygnet runt, in och ut. Blodet rinner genom kroppen, i varje liten del. 

Från topp till tå finns jag. 

Hjärnan styr mig. Tankarna snurrar runt. 

Ta inte mig. Jag är fast, hjälp mig ut. 

Låt mig va. Ge mig chansen att styra mina val. 

Dagarna kom, dagarna gick. Inte visste jag att det var livet...

//PRC

Han ser mig. När stjärnorna faller ner önskar jag att han ska se mig. 

Blunda inte mer, han ser mig. 

Vem ser han? 

Ser han mitt inre? Mina ojämna slag i bröstet. Knivskarpa känslan när andetagen går igenom kroppens väggar.  

Han ser någon. Han ser någon annan. 

Vem är jag? Vem vill jag vara? Vem vill jag visa? 

Sluta pladdra du odugliga hjärna. Sluta säga nej, sluta förneka ja. Du hjärna som knäcker skallen av alla tankar. Sluta förvirra mig. Försök inte att ta över min kapacitet av förståelse och givmildhet. 

Sluta öppna dig. Munnen som styr. Du är inte min chef. Mun du är, tomma ord du ger. De tysta stunderna berättar mest. Så var tyst! Säg inget mer. Glöm inte att aldrig sluta prata. Ord dig makten ger, ord din makt tar. Du hemska mun ej mig kan styra. 

Lyssnar jag på dig, mitt vackra ljud. 

Hör jag hur du viskar mitt namn?

Jag väljer själv att höra. Ta och ge det lär jag aldrig få se. 

Vart du än din ilska vänder vill jag glömma det som händer. 

Sluta skrika. Sluta tro. 

Du har väl redan korsat min bro.

Bron du vill bygga, muren du ställt. Vill du göra livet komplett? 

Tankarna sover, du ler så glatt, från mig hörs ett bubblande skratt. Jag önskar stunder. Jag önskar oändligt. Locka mig mer så kanske du ser. Mig du ej ser trots kärlek jag ger. Jag kanske hann men allting försvann...

//Paulina RC 

Vi har velat detta i 2 år. Men vi har väntat för rätt tid punkt. Men vet ni vad, det finns ingen rätt tidpunkt. Det är en högre makt som bestämmer det. 

Ett år har gått nu. Där vi försökt. 

Månad efter månad ser jag bara 1 sträck. Varför ser jag inte 2? Vem visste att sträck kunde vara så viktiga och betyda så mycket? 

Besvikelse, sorg, förtvivlan, oduglighet, frustration... Oj va mycket känslor för 1 sträck. Det är ju bara dumma sträck på en plast pinne! Ush va jag hatar denna platspinne. 

Fast för 4 år sen när den visade 2 sträck var det den bästa pinnen i världen! 

Gör allt. Känner själv att jag gör allt rätt. Men varför blir det fel då? Det känns som alla runt om mig lyckas. Är lite less på att få höra det. 

- "är det inte dags för ett syskon till Leticia snart? Hon är ju redan 3 år! Vill ni inte ha ett till? När är det dags för nummer 2?"

GUD VA JAG HATAR när jag får höra såna saker! Nummer 1, sköt ditt. Nummer 2 hur kan man vara så oförskämd. Nummer 3 tror ni inte att jag är fullt medveten om detta. Nummer 4 jo tack jag vet. Nummer 5 låt mig va, det är tillräckligt jobbigt. Nummer 6, jag är inte DU! Så snälla låt mig va! 

Jag har redan ett mirakel, min vackra dotter som jag är otroligt tacksam för. :) <3 men är det fel att drömma om ett till mirakel. Kanske fler? Jag vill så mycket att det gör ont, det blir jobbigt. Har verkligen försökt att inte tänka på det fast att det är svårt. 

Börjar även få för mig att något är fel på mig. Att jag inte är "kvinna nog". Har jag gjort nått fel tänker jag. 

En sak är klurig. Vissa vill inte ha barn och blir gravid hur lätt som helst. Vissa måste kämpa i flera år. Blir bitter för första gången gick direkt, nu har ett år gått. 

Jag är inte ensam jag vet. 

Snart, om en månad får vi gå till läkaren så får vi se. Eller vad säger ni. Plötsligt händer det...eller?

// Paulina 

Jag är stolt. Men Endå inte nöjd. Gnäller för mig själv att jag gått ner för lite. Men snälla en övervikt som tog flera år att ta fram kommer ta flera år att få bort! 

Det finns inget "expresståg" till destinationen. Där finns flera stopp. Är iaf glad att Jag tagit detta beslutet och äntligen tagit tag i mig själv. 2,5 månad har gått. Måste erkänna att min kropp mår bra. Inga smärtor och jag orkar mycket mer. 

Mycket sitter i ditt huvud. 

Jag äter mkt mindre nu. Jag hetsäter inte längre. Utan äter när jag får bort hungerkänslan.

Jag lägger ibland fortfarande upp lika stora portioner som förr, (gammal Vana) Men orkar aldrig äta upp. Jag äter mindre och blir mätt en längre period. 

Vanor är svåra och bryta. 

Det är som med cigaretter. Du som rökare är van att på morgonen ta En cigg, till kaffet, efter maten. Det är en vana, en rutin som hjärnan tränat upp. Det är inget behov i sig. 

För vårt förstånd vet att äta 3 kanelbullar är fel... Vi e inte dumma. Men vi väljer att äta de Endå. 

Tröstätning är svår att kontrollera. Fast felet jag ibland gör nu är att Jag tröstäter med "tillåtna saker". Så jag överkonsumerar Istället och hamnar i gamla vanor. valet blir bättre men vanan kvarstår. Och då lurar du hjärnan. Det är oftast lättare att överkonsumera tillåtna saker. 

Om jag blir riktigt desperat och vill tröstäta då distraherar jag mig själv med något annat. Typ diskar, går och lägger mig eller målar naglarna. 

För då hade jag inte ätit för att jag är hungrig utan för att Jag lärt min hjärna att jag mår bättre då. Vilket jag egentligen inte gör. 

En sak är säker mycket sitter i hjärnan. Har man viljan och är envis så lyckas man. Inte ska man väl låta en hjärna bestämma? 

//pau

 

3 mars 2012. Ditt hjärta gjorde ont. 

Ditt hjärta var sjukt. Jag visste det. Jag visste att det skulle ske igen. Jag bara väntade på samtalet. Den där konstanta rädslan som håller sig fast. Det gjorde ont. Det gör fortfarande ont. Men jag "måste" vara stark nu! Jag är mamma. 

Det som glädjer mig i allt detta är du. Min oskyldiga 3 åring som kramar mig, pussar på mig, torkar mina tårar med sin snutte och säger att allt kommer bli bra. Det är ju hon som är min styrka. Omtänksam och kärleksfull mot alla. <3 

Alla vill så väl. Jag känner värmen. Det uppskattas. Det är svårt och Le när gråten sitter i halsen och tankarna är någon annanstans. 

Panikattacker. Jag trodde att de var förbi mig. Men de börjar tyvärr att hända igen. Det är för mycket på en gång. Hur mycket sorg och olycka ska man behöva ta? Det är nästan farlig att vara lycklig för det kommer alltid nått. 

Jag kan inte andas. 

Jag mår inte så bra. Psykiskt är jag långt ner. Jag vet inte hur jag ska ta mig upp. Ser någon ens hur jag mår. Vet någon hur jag känner? Glöden är borta. Men askan finns kvar. Frågan är bara hur jag får igång elden igen?

//paui