Paulinas glädje och sorg ❣️

Han ser mig. När stjärnorna faller ner önskar jag att han ska se mig. 

Blunda inte mer, han ser mig. 

Vem ser han? 

Ser han mitt inre? Mina ojämna slag i bröstet. Knivskarpa känslan när andetagen går igenom kroppens väggar.  

Han ser någon. Han ser någon annan. 

Vem är jag? Vem vill jag vara? Vem vill jag visa? 

Sluta pladdra du odugliga hjärna. Sluta säga nej, sluta förneka ja. Du hjärna som knäcker skallen av alla tankar. Sluta förvirra mig. Försök inte att ta över min kapacitet av förståelse och givmildhet. 

Sluta öppna dig. Munnen som styr. Du är inte min chef. Mun du är, tomma ord du ger. De tysta stunderna berättar mest. Så var tyst! Säg inget mer. Glöm inte att aldrig sluta prata. Ord dig makten ger, ord din makt tar. Du hemska mun ej mig kan styra. 

Lyssnar jag på dig, mitt vackra ljud. 

Hör jag hur du viskar mitt namn?

Jag väljer själv att höra. Ta och ge det lär jag aldrig få se. 

Vart du än din ilska vänder vill jag glömma det som händer. 

Sluta skrika. Sluta tro. 

Du har väl redan korsat min bro.

Bron du vill bygga, muren du ställt. Vill du göra livet komplett? 

Tankarna sover, du ler så glatt, från mig hörs ett bubblande skratt. Jag önskar stunder. Jag önskar oändligt. Locka mig mer så kanske du ser. Mig du ej ser trots kärlek jag ger. Jag kanske hann men allting försvann...

//Paulina RC