”Nu dör du”
28 Maj.
Tisdag.
Kl: 13.20.
Jag sitter på jobbet och klipper ut en laminerad spindel.
Tankarna snurrar runt som vanligt och oron finns i hela kroppen.
Min Telefon ringer. Det är min syster.
Så fort jag såg att det var hon som ringde så visste jag, hela min kropp visste vad hon skulle säga....
Först hör jag bara hur hon gråter i telefonen. Hon får inte fram några ord.
Jag säger tillslut: Har mamma dött?
Hon lugnar sig och förklarar att hon återigen hamnat på akuten okontaktbar och att hon nu är döende och att de inte kan göra något mer för henne. Det enda som återstår är palipativ vård.
Jag säger till mina kollegor att hon dör nu och springer ut från jobbet. Ringer min man och säger att hon dör nu och att vi måste åka till Malmö.
I mitt huvud snurrar bara dessa ord: Jag kommer aldrig hinna fram".
Jag sprang hem. Slängde in lite kläder i e. Väska. Vet inte ens vad jag packade nog ner mest vad som helst. Hade ingen koll.
Jag försöker hela tiden få tag i min andra syster som är i Grekland. Både jag och min syster försöker konstant. Vi ringer, vi smsar, vi gör allt.
Min syster vakar hela tiden vid min mammas sida. Hon säger att hon kvicknar till ibland i någon sekund men är mest medvetslös. Läkaren säger att det kan ta allt från 30 min till flera timmar. Kommer jag hinna fram som är 3 h ifrån? Kommer min andra
syster hinna som är så långt bort? Kommer vi hinna säga farväl?
Jag ringer prästen och ber honom åka till sjukhuset och ge mamma en sista smörjelsen. Han hann, en lättnad. Religionen var alltid viktig för mamma, det ville vi respektera.
Vi sätter oss i bilen och kör E6:an mot Malmö. som flera gånger förr. Men denna gången känner man paniken eka i bilen. Man hör gråten, man ser tårarna. Skriken ekar så högt.
Barnen ser på mig med tårarna i ögonen och förstår inte riktigt.
Jag kan inte andas. Det gör så ont. Hjälplösheten, paniken, förtvivlan. Dagen är kommen. Men bara jag hinner säga farväl...
Fortsättning följer...
