Vid varje andetag - Diagnosen.
Livet går vidare.
Varje sekund förändrar allt.
Livet står inte stilla, det går framåt oavsett vad som sker.
Fysisk smärta har jag upplevt.
Psykisk smärta har jag känt.
Smärta i bröstet vid varje andetag...
I slutet på februari 2019 åker mamma in akut till sjukhus för att hon kollapsat i sitt hem pga låga natriumvärde. Hon låg inlagd i en månad och under denna tiden hittade man monstret. Monstret som alla fasar. Monstret som ingen kan skydda sig från.
Cancerdiagnosen var ett faktum.
Så fort jag hörde dessa ord visste jag innerst inne att slutet är nära. Alla runt omkring mig försvann pga detta monster.
Lungcancer.
Svår andning.
Hon kunde inte ligga plant pga andningssvårigheter.
Hon som var så rädd för att inte kunna andas. Fick Lugncancer. Rättvist?
Nej, men säg mig... inget är rättvist!
Du försökte vara hoppfull. Vi gjorde allt för att hålla hoppet uppe.
Men nästan varje gång vi pratade i telefon grät du. Du grät som jag aldrig hört dig gråta innan. Du grät av smärta, rädsla och ilska. Du visste innerst inne att dina dagar var räknade.
Ni förstår inte smärtan i mig när jag höll mig från tårar, trösta min mamma, peppade henne när hon knappt kunde få fram tårar pga att hon grät så mycket. Hörde bara ljud, stön. Som ett litet barn i nöd som skriker efter hjälp.
Alla var så hoppfulla och let henne inte prata ut. Men jag försökte att vara realistisk. Hon ville prata om döden så jag let henne prata om döden. Om vad hon önskade skulle ske. Vad hon var rädd för. Hur hon ville ha det sin sista tid vid livet.
Jag lyssnade. Det gjorde ont men jag lyssnade och lovade. Det ångrar jag Inte. Alla förtjänar en trygghet. I dessa stunder tänkte jag bara på vad hon ville. Att jag senare grät mig till sömns varje natt behövde hon inte veta...
jag var stark för henne. Hon lärde mig att vara stark. Att alltid vara stark.
Sjukhusbesök, läkarbesök, sjukhusvistelse, prover, behandlingar, cellgift osv.
När det var dags för cellgift var det inte skoj. Håret ramlade av. Att se sin mamma utan hår, i peruk. Inget skriker "sjukdom" mer än det!
Efter diagnosen kretsade våra liv endast kring det. Att leva normalt trots allt som sker. För livet stannar ej.
Varje gång min Telefon ringde tänkte jag: "nu dör hon".
Jag berättade för mina barn direkt om att mormor har ett monster som äter på henne och att hon kommer lämna oss. Barn är intelligenta varelser som förtjänar respekt. Hade aldrig nekat de detta.
De förtjänade att få njuta av de sista stunderna med sin mormor.
Minns stunden då de båda satt i min mammas knä och jag tittade på de och tänkte:
"Detta är sista gång de träffas."
Tårarna föll längst mina kinder.
Det var april 2019.
Fortsättning följer...
/Paulina i sorg.
