Paulinas glädje och sorg ❣️

Jag vill fortsätta. Jag kommer klara det! Men jag har ett problem. När jag blir stressad så vill jag äta. Det är mitt sätt att domna smärta. Tyvärr har jag börjar falla i samma tankar. Men jag är fan starkare!! Stress och deppiga stunderna ska inte styra mig. 

Är så trött hela tiden. Tror att min svåra d-vitamin brist börjar visa sig igen. Försökte gå till läkaren idag efter jobbet, inga tider. Får prova igen på onsdag.

Har fått äckliga nässelutslag på armar och hals. 

Har kroniskt eksem. Det har jag haft sen jag var 12 år. Har allergier. Har hårbotten eksem. Har sår i hela hårbotten. Och det kliar något förjävligt. Tänk och spendera 15 år av konstant klåda. Varje dag. Nu tror jag att jag fått psoreasis också. Tänk och se på sin kropp och äcklas, av Alla utslag. Tänk och få höra "sluta klia dig" 1000 ggr?

Men det är starkare. Omöjligt att kontrollera. Inbland blir jag arg på mig själv för jag vet att det är fel. 

Frustation, besvikelse, ilska. 

Det gör så ont. Att klia upp sår. Huden värker så. Hela tiden. Det har blivit en del av mig. 

Vet inte vad som gör mest ont? 

Det är ärftligt...

Leticia har också eksem. 

Att se henne klia sönder sin hud gör ont. Jag försöker få henne att sluta fast att jag vet att det inte går. 

Min hud har skapat en dålig självbild av mig själv. Känner mig äcklig och som att ingen ska någonsin vela röra mig. När jag tex möts i situationer där någon måste röra mig då känner jag mig otrygg. Vill bespara den personen det "äckliga." 

Det kan bli bättre men det kommer aldrig att bli bra tyvärr. Det är svårt, att acceptera en sjukdom. Det är ett hinder i vardagen. Ett stop i utvecklingen. Vill inte höra mer. 

Ser mitt kliande som ett tvång. Ett tvång som tar över mitt liv ibland. 

Går visa dagAr där jag inte ser mig själv i spegeln. Är det normalt? 

Är mitt problem verkligen så fArligt? Andra har det värre LR hur? 

Så snälla sluta se mig...