Paulinas glädje och sorg ❣️

Denna dagen är något annorlunda. 

Dina ögon ögon ser inte på mig. Dina ögon tappar fokus. Dina ögon tittar åt olika håll. 

Du märker ingen skillnad men jag gör. 

Med sorgen i hjärtat ser jag plötsligt mig själv när jag var liten. Jag minns än idag hur mycket jag fick kämpa med läkarbesök, kontroller, undersökningar, glasögon, ögonlappar, operationen...smärtan. Minns hur jag inte kunde öppna ögonen efter och hur blodet rann längs mina kinder. 

Allt är "mitt fel", vad har jag gett dig kretsar i mitt huvud. Det är ärftligt. 

Du skelar, men jag vill inte tro på det. 

Jag ser det men vågar inte möta det. 

I några dagae observerar jag dig noga och gråter om nätterna. 

Ingen annan verkar ha märkt något?

Eller vågar de inte säga något? 

Tillslut börjar jag fråga vad andra tycker, frågar familjen, förskolan osv. 

Visst bekräftade alla att de såg samma. 

Paniken satte igång när skelningen försämrades för varje dag. 

Jag kontaktade BVC för en bedömning. 

De bedömde det som en svår påtaglig skelning och skickade en akutremiss till ögonkliniken. 

Denna väntan, jag är så trött på och vänta.

Vi fick tid inom en månad. 

Överläkaren tittade först på henne. 

Hon kollade de neurologiska funktionerna. Allting var bra tack och lov. 

Hon droppade in droppar vilket var ett helvete. Jag höll fast och hon tvångs öppnade ögonen. 

Undersökningen var kämpig och tog lång tid. 

Ordinationen blev glasögon. 

En sorg för mig, men samtidigt en lättnad för att det bara är en skelning och att det bara är ettl synfel. Men hon är så liten, hur ska detta gå?!

I början kunde jag inte vänja mig, kunde knappt se på henne utan att bli tårögd. 

Vågade inte lägga upp bilder på henne mer. 

Kände folks blickar på gatan, dömande blickar, "stackars henne" blickar. 

Hon är så liten. 

Så många tankar. 

Så många tårar. 

Så mycket ångest.

Vi kämpade på i en månad ungefär. Efter det var det glasögon på hela tiden som gällde. Nu frågar hon efter de. När hon inte har de på sig verkar hon se sämre, tror det ät därför. Sen har hon nog vant sig också. De har blivit en del av henne. En del av hennes personlighet. En egenskap. 

Nu känns det konstigt för mig när hon inte har de på sig. 

Andras reaktioner brukar bli: "men Gud va söt hon är", "så söta små glasögon", "va fina ögon hon har". 

De flesta är snälla, men självklart har vi mött idiotiska kommentarer med. Men idioter finns överallt. 

Skyddar henne med all kraft! Minns själv när jag blev kallad glasögonorm och hur de slet av mina glasögon och kastade de i marken i skolan, jag var 8 år. 

Nu är hon liten. Hur ser framtiden ut för henne? 

Vi går på besök hos ögonläkaren varannan månad. Läkaren ville prova ögonlappar men det gick tyvärr inte så vi avvaktar till när hon blir äldre. 

Läkaren är jätte nöjd med effekten av glasögonen. Hon använder de så flitigt.

I höst ska styrkan på glasögonen ökas. 

Vi ser också att skelningen har blivit bättre, med glasögonen på skelar hon inte alls! 

Hon är fortfarande min vackraste prinsessa. 😍

Hon har bara fått en acsesorie som gjort henne ännu vackrare. 

Min speciella ängel. 

Din lilla förvirrade blick, titta på mig så finner vi varandra. 

Tillsammans har vi nu förvirrade blickar. 

// Mamma till Sofia