Är vi inte alla svartsjuka?
Att vara mama...
Svartsjuka. Är vi inte alla svartsjuka? Visst känner vi igen oss, enda sen man var barn så kände man den där tunga känslan. Vilken fin väska hon har. Han ger henne blommor "varje dag". Så smal hon är. Hon lagar all mat själv från grunden. Listan är lång. Och vi är vuxna människor.
Tänk er då ett litet barn. En dag har man sina föräldrar för sig själv. Du är deras ögonsten som de egnar all sin uppmärksamhet och tid på. Plötsligt, en dag så kommer dessa två viktigaste människorna i ditt liv hem med en liten skrikande människa. Plötsligt ska man bara acceptera och älska denna nya familjemedlem. Och viktigast av allt, man måste DELA på något som man haft för sig själv. Men samtidigt tycker jag att den nya familjemedlemmen också är viktig.
Det är svårt att hitta en rättvis balans. Speciellt när ett av barnen mår dåligt eller har en dålig dag. En bebis och ett större barn har så otroligt olika behov också. Bådas behov ska tillgodoses.
När jag eller min man gosar eller leker med lilla ser jag sorgen i min storas ögon. Det är inte bara hennes mama och Papa längre. Plötsligt blev min lilla min stora. Hon blev stor. Men wow vilket band de har, va de älskar varandra. Så fort någon av de är ledsen så blir den andra också det. Och bara stora kan i nuläget få lilla och skratta. Systrar.
Ibland blir jag irriterad på mig själv att allt inte kan vara som "förr". Samtidigt som jag är tacksam över att det är som det är nu. Allt måste förändras. Nya rutiner, man måste vänja sig, nya prioriteringar, nya regler och mål. Viktigast av allt, man måste plötsligt lära sig att "dela" på kärleken. Att älska två och inte ett barn på samma sätt och lika mycket. Hjärtat får helt enkelt växa och lämna plats åt en till liten varelse. Innan lilla kom förstod jag inte riktigt hur jag skulle kunna älska någon mer på samma sätt och lika mycket. När hon fortfarande var i magen så var det väldigt orealistiske i min värld. Det var orealistiskt att hon ens fanns där inne i min mage. Men när de la henne på mitt bröst var all denna osäkerhet som bortblåst. Gud va älskad från första stund. Kärlek för stor att förklara, för de båda. Glädjetårar bara sprutade. Tårar står för känslor som ord inte kan beskriva.
Börjar fundera...Har mitt hjärta plats för mera kärlek? <3
//Paulina
