Paulinas glädje och sorg ❣️

Om ni bara kunde förstå

Den Paranoida mamman

Hon ligger och gråter i min famn. Ger mig en blick som ber om hjälp. Hon får svårt att andas för hon är fast i ångesten, gråten hjälper heller inte till. Hon har ont, det bränner, svider, klådan är obeskrivlig. 

Jag är fast, jag kan inte hjälpa henne. 

Gud vilken värdelös mama jag är som inte kan lindra mitt barns lidande. 

Sömnlösa nätter. 

Efter att ha smörjt med 5 olika salvor och masserat i timmar somnar hon av utmattning i min famn. Det har äntligen släppt. Men hon är fortfarande spänd i hel kroppen. Tårarna börjar rinna på mina kinder. 

Varje natt, varje dag. 

I tre år hade vi det så här. 

Med flertal besök på vårdcentralen. Med 100 olika salvor och medicin om och om igen utan förbättring. 

Alla inledde besöken ungefär på Samma sätt. De skumläste hennes journal och där efter såg de på henne hastigt. 

"Det är eksem fortsätt smörja med kortison"

Jag visste att något var fel. Men ingen på Bvc lr vårdcentralen ville hjälpa mig... de bara skickade iväg mig med diagnos eksem och kortisonsalvor i 3 år! Även när hon hade extrem svullnad i ansiktet (mest ögonlock) och jag sökte akut på en jourvårdcentral då sa de att det var eksem och skickade hem mig. 

Hen sa även att "att man inte testar barn för allergier". 

Är det jag som är dum?!

Men va vet jag, det är trots allt de som är läkarna. 

Hon är 4 år. Ingen har någonsin gjort några tester på henne, tagit blodprov, utvärderat. 

Allt har bara sopats under mattan. Min oro har nonschalerats! Jag har känt mig som en paranoid mamma som överdriver. 

 

Det som gjorde att jag fick nog var när jag besökte vårdcentralen för att lillan hade nässelutslag, svullna fötter. Och en klåda hon aldrig upplevt förr. En klåda som gjorde att hon fick panik och skrek hysteriskt. 

Väntar i flera timmar för att få se en läkare. 

Hen ser på hennes fötter och säger: "jag TROR att det är eksem". TROR! Vaddå TROR!!! 

Jag fick nog...

Jag skrev en egenremiss till barn och ungdoms medicin. 

Den godkändes direkt och jag fick en tid inom en månad.

Hoppfull, nervös, slutkörd och rädd räknar jag dagarna. 

Jag visste att något var fel och fy va rätt jag hade.

PS. Hennes hysteriska skrik ekar varje dag i mitt huvud. 

Fortsättning följer...

//att vara mamma Paulina